<3
Det finns risk att det kommer låta tjatigt, och att hälften av mina läsare inte ens kommer att läsa dethär, men dom två riskerna tar jag för min egen skull.. Tycker inte om det som gör så ont!
Sitter med fet ångest och snurrar håret runt pekfingret. Hela huset är tomt, så nu är det okej att gråta. Jag vet inte om det finns så speciellt mycket att skriva, för hur mycket jag än försöker gräva allt djupare inne i mig så finns det ingen vettig förklaring till att jag känner som jag gör. Som vanligt letar jag mig till allt mer deppiga låtar, som dessutom bara får mig att känna mig ännumer deprimerad, och ibland önskar jag att någon var här med mig just nu. Jag vet att personen inte hade fått ta i mig, för risken är stor att jag skulle få panik och rusa ut ur huset och springa så långt som benen orkar bära. Men det hade varit skönt om någon såg mig som jag är nu. Någon som ser hur det är när det är som värst. Det kan inte låta bli att slå mig i bakhuvudet som en jävla sten i 180 km/h eller något, att jag inte riktigt hunnit känna efter, hela denhär grejen med Niklas. Jag har inte kunnat gråta, det har varit för mycket folk som omfamnat mig på ett eller annat sätt. Det har liksom hela tiden varit någon runt omkring, som kollat på mig, som tvingat fram ett leénde. Trots att jag känt mig ovanligt glad denhär helgen så har det mot slutet av dagarna ändå bara känts värdelöst! Jag har känt mig väldigt deprimerad och har velat gråta fast det inte kommit tårar, så inombords har jag varit trasig, hela helgen. Och Niklas.. Jag vet vad du hade gjort om du hade varit här nu. Du hade tagit fram en öl, räckt den till mig och sagt "fuck it!", och även om det är det enda jag vill göra just nu, så har jag gett ett löfte på att inte göra det, så att supa bort min ångest är i nuläget inget alternativ. Inte om jag fortfarade vill sväva bland mina alldeles egna rosa moln dom kommande veckorna. Jag tror att allt har gått för fort. Det har gått lite mer än en månad sen jag började jobba på mig själv som dom vill kalla det, (nu vet jag att det är vissa av dom som läser min blogg, men alla behöver inte ta åt sig) och ibland kan jag känna att jag inte åstadkommit ett jävla skit under domhär veckorna. Dom tre första gick jag som en jävla zombie igenom. Jag hängde bara med i alla svängar! Och sen när min kom tillbaka igen, och alla mina känslor började fungera igen, och när mitt hjärnkontor öppnade och när allting började fungera igen, så är jag mitt uppe i något jag känner att jag inte kan hantera, eller överhuvudtaget kontrollera. Det är som att domhär veckorna bara sprungit iväg med mig på ryggen, och jag har hängt med och lyssnat utan att ta in något. Det får mig att vilja ge upp, fastän jag vet att dehär är den sista chans jag har på att faktiskt skaffa mig ett liv och en framtid. Men det är så mycket gamla sår, sår som börjat läka, som rivs upp och börjar ömma och blöda igen. Och det om något är verkligen sjukt jobbigt, och får mig att tappa suget och bara vilja sova hela tiden. Åtminstonde på morgonen! Det var lättare förut, när jag hade händerna fulla för att slippa känna efter, då när min försvann. Nu är det svårt igen. Nu när jag känner saker, när jag varenda dag är klarvaken. Usch, jag vet inte ens själv vad jag skriver. Det känns som att det enda jag kan göra är att gråta. Just nu känns det som att det aldrig kommer ta slut, även fast jag vet att jag inte kan gråta föralltid.
Jag behöver dig som mest nu. Nu när det för första gången på nästan 14 dagar du är 2 mil ifrån mig och ligger och sover, och förmodligen inte kommer läsa dethär överhuvudtaget. Fan vad livet är svårt ibland!
Sitter med fet ångest och snurrar håret runt pekfingret. Hela huset är tomt, så nu är det okej att gråta. Jag vet inte om det finns så speciellt mycket att skriva, för hur mycket jag än försöker gräva allt djupare inne i mig så finns det ingen vettig förklaring till att jag känner som jag gör. Som vanligt letar jag mig till allt mer deppiga låtar, som dessutom bara får mig att känna mig ännumer deprimerad, och ibland önskar jag att någon var här med mig just nu. Jag vet att personen inte hade fått ta i mig, för risken är stor att jag skulle få panik och rusa ut ur huset och springa så långt som benen orkar bära. Men det hade varit skönt om någon såg mig som jag är nu. Någon som ser hur det är när det är som värst. Det kan inte låta bli att slå mig i bakhuvudet som en jävla sten i 180 km/h eller något, att jag inte riktigt hunnit känna efter, hela denhär grejen med Niklas. Jag har inte kunnat gråta, det har varit för mycket folk som omfamnat mig på ett eller annat sätt. Det har liksom hela tiden varit någon runt omkring, som kollat på mig, som tvingat fram ett leénde. Trots att jag känt mig ovanligt glad denhär helgen så har det mot slutet av dagarna ändå bara känts värdelöst! Jag har känt mig väldigt deprimerad och har velat gråta fast det inte kommit tårar, så inombords har jag varit trasig, hela helgen. Och Niklas.. Jag vet vad du hade gjort om du hade varit här nu. Du hade tagit fram en öl, räckt den till mig och sagt "fuck it!", och även om det är det enda jag vill göra just nu, så har jag gett ett löfte på att inte göra det, så att supa bort min ångest är i nuläget inget alternativ. Inte om jag fortfarade vill sväva bland mina alldeles egna rosa moln dom kommande veckorna. Jag tror att allt har gått för fort. Det har gått lite mer än en månad sen jag började jobba på mig själv som dom vill kalla det, (nu vet jag att det är vissa av dom som läser min blogg, men alla behöver inte ta åt sig) och ibland kan jag känna att jag inte åstadkommit ett jävla skit under domhär veckorna. Dom tre första gick jag som en jävla zombie igenom. Jag hängde bara med i alla svängar! Och sen när min kom tillbaka igen, och alla mina känslor började fungera igen, och när mitt hjärnkontor öppnade och när allting började fungera igen, så är jag mitt uppe i något jag känner att jag inte kan hantera, eller överhuvudtaget kontrollera. Det är som att domhär veckorna bara sprungit iväg med mig på ryggen, och jag har hängt med och lyssnat utan att ta in något. Det får mig att vilja ge upp, fastän jag vet att dehär är den sista chans jag har på att faktiskt skaffa mig ett liv och en framtid. Men det är så mycket gamla sår, sår som börjat läka, som rivs upp och börjar ömma och blöda igen. Och det om något är verkligen sjukt jobbigt, och får mig att tappa suget och bara vilja sova hela tiden. Åtminstonde på morgonen! Det var lättare förut, när jag hade händerna fulla för att slippa känna efter, då när min försvann. Nu är det svårt igen. Nu när jag känner saker, när jag varenda dag är klarvaken. Usch, jag vet inte ens själv vad jag skriver. Det känns som att det enda jag kan göra är att gråta. Just nu känns det som att det aldrig kommer ta slut, även fast jag vet att jag inte kan gråta föralltid.
Jag behöver dig som mest nu. Nu när det för första gången på nästan 14 dagar du är 2 mil ifrån mig och ligger och sover, och förmodligen inte kommer läsa dethär överhuvudtaget. Fan vad livet är svårt ibland!
<3
Orden har nog tagit slut. Jag är verkligen stum! Finns inte ord för dig, Sebbe. Du får mig att tappa andan! Du är så otroligt jävla bra och jag har nog egentligen sagt det mesta, men.. det spelar ingen roll. Skulle kunna säga det om och om igen bara för att du skulle förstå hur mycket du verkligen betyder för mig. Egentligen går det inte att skriva i ord, skulle vara omöjligt att finna bokstäver eller siffror som skulle kunna beskriva din betydelse i mitt liv! Första gången jag träffade dig var på hockeyn med Frida, och direkt blev det som att vi känt varandra typ hela livet. vi pratade ingenting efter det, men fick upp kontakten efter gången i piteå på lasergame, duvet.. Och sen slutade vi prata igen, tills vi träffade varandra i luleå inför discot :') och nu har allting bara rullat på, och jag känner mig som världens lyckligaste person som har dig. Du är obeskrivlig, och vänskapen vi har är obeskrivlig. Du gör mig stark, du gör mig lycklig, du får mig att känna mig älskad. Och att ha dig vid min sida räcker gott och väl, men allting du gör ut över det gör mig verkligen.. paff! ÅH. Skriver bara massa skit nu, men jag kan inte tänka klart. Du är helt klart min bästa vän i hela världen och jag vill inte förlora dig för något. Jag älskar dig mer än ALLTING annat, tro mig. För det är sant! <3
<3 - don't give a fuck if I cut my arm bleeding!
Jag tycker inte om att skada min kropp fysiskt. Jag tycker inte om att det är min kropp som får ta alla smällar när det händer något. Jag tycker inte om att dagligen sitta med tårar i ögonen och ständigt påminna mig själv om vad som hänt. Men jag tycker hela situtationen är löjlig, för oavsett vad jag gör med mig själv tycker jag inte det gick tillräckligt länge för att jag ska känna som jag känner. Vad är det dom brukar säga? Börda.. Ja, det är precis som att jag går och bär på något som bara blir större och större för varje minut som går. Fine! Jag kan trösta mig med någon ny inom några minuter, men någon ny är inte du, så oavsett vad så blir det inte samma sak. Pappa kom in i mitt rum före han åkte på jobbet. Försökte skaka liv i mig och långt borta hörde jag han fråga om dig. Efter fem minuter och han fortfarande inte fått något svar, så gick han ut ur rummet, och han har inte nämnt det en enda gång till. Han vet vad som är passande och opassande, men stackars lilla pappa som egentligen inte vet ett smack. Bara någon ger mig kraft, kraft att orka dethär och klara mig ur denhär situationen så lovar jag att aldrig bli kär igen..
Nu ska jag ladda ner lite film så jag har något att göra inatt iallafall! Godnatt.
Nu ska jag ladda ner lite film så jag har något att göra inatt iallafall! Godnatt.
Det handlar om att spela stark, fast man inte är det.
Jag skulle dricka min alkohol. Jag skulle träffa dig i dimman. Jag skulle hålla din hand som jag gjorde då, smeka dig över kinden och berätta att jag älskar dig. Jag skulle hålla dig hårt och aldrig någonsin släppa taget om dig. Vi skulle inte bråka längre. Vi skulle inte tjaffsa om allting som kommer i vår väg. Det skulle vara du och jag som i dom nyktra stunderna.. Jag skulle ta tillbaka allt idiotiskt och dumt jag sagt och gjort och jag skulle göra dig hel. Jag skulle göra mig själv hel.. Men älskling? Har du fallit tillbaka? Tillbaka till dimman där du knappt vet vad du heter. Där dagarna går förbi och när du på en måndag tror att det är fredag. För dig är det fredag hela veckan. Älskling? Håll om mig hårt i det greppet där jag inte tar mig ut. Håll om mig tills jag somnar. Vänd mig mot dig, för mitt huvud mot ditt bröst. Låt mig höra ditt hjärta slå. Pussa mig godnatt, pussa mig på pannan och säg att jag är den enda du vill ha. Viska att du tycker om mig mer och mer för varje dag. Nej, först och främst; kom tillbaka. Jag kan inte stå upp utan dig. Jag kan inte andas. Jag tappar balansen och faller. Du har slutat höra av dig igen, och på något vänster vill en del av mig släppa dig, den andra till sluta tänka men en annan del av mig kämpar sig fast vid dig för att du var en av de få som fick mig att stanna kvar.. Det sägs att personer är som pusselbitar, att två alltid passar ihop. Du är dock inte min andra del. Du är inte den pusselbiten som jag hör ihop med, det sa du själv. Men jag kan inte bara glömma dig och det som var och det som kunde bli. Och jag måste fråga.. Saknar du det vi hade? Gör det lika ont inom dig som det gör inom mig? Det vi var.. Önskar du inte ibland att du trots allt hade kunnat stanna kvar? När du tänker på oss, ler du då? Är du glad eller ledsen över att det inte längre är vi två? Jag saknar dig, och oss hela tiden, varje dag. Varför gick du? Jag behöver ditt stöd och dina ord, jag behöver dig allra mest nu. Jag är inte rädd för att möta dig.. jag är rädd för känslorna. Smärtan att det ska tyngas ner mer. Jag är rädd för att möta dig och sen se dig gå. Du ser inte.. jag verkar inte lycklig, jag ÄR lycklig.. med dig! Grejen är den att det handlar om att glömma, att släppa taget. Men tänk om jag inte kan? Älskling.. kom in i min värld och bygg upp mina söndersmulade minnen.. Gör det förflutna lite mer verkligt så att jag kan börja leva från grunden!
Try sleeping with a broken heart.
Jag förstår inte. Förut var det alltid lätt att formulera tankar i ord för att slippa gråta ut alla känslor. Nu bygger jag upp allting inuti som en jävla mur runt mig själv och vägrar prata eller skriva! Vet inte vad det beror på. Kanske har slut på ord? Jag ska ge det ett försök, för oavsett vad är dethär viktigt att du vet.
Vet bara inte vart jag ska börja. Det är så mycket, men ändå så lite, allt men ändå ingenting jag vill att du ska veta. Jag är världens sämsta på att uttrycka det jag känner, eller åtminstonde har jag blivit det, så jag har ingen aning om hur jag ska förklara. Som du redan vet, som jag redan sagt, är du den finaste personen jag någonsin känt - Inside and out, och jag skulle inte vilja förlora dig för något i denhär världen. Det finns personer i mitt liv som har förmågan att få mig från botten till toppen inom loppet av tre sekunder, och även om jag ligger där, så tar du mig upp genom att bara le. Och när vi ligger där och du stryker mig över ryggen och säger något i stil med att du tycker om mig massor eller något, får mig att le med hela ansiktet, även om jag då försöker begrava det i antingen mina händer eller i din tröja. Jag har aldrig varit speciellt bra på att ta komplimanger, och heller inte att ge något svar tillbaka, men ibland är det som att du talar för mig. Du talar inuti mig. Oavsett vad jag säger, även om det är i en helt opassande situation, så får du det att låta bra! Och för att inte tala om när du ler mot mig. Hela kroppen börjar skaka och jag klarar bara inte av att hålla emot, hur sur jag än är, så jag ler också. Och när du pussar mig på pannan, och när det ibland inte behövs ord, utan då vi bara är. Du förstår inte. Jag har nog aldrig i hela mitt liv tyckt om någon såhär mycket på så kort tid. Det krävdes knappt något för att ge dig allt jag har.. Och visst.. Det känns som att jag gett dig allt jag kunnat, men ändå räcker det inte till, så jag får panik och väljer att lämna dig istället för att bli sårad vilket gör mig sjukt känslokall och får mig att bara.. tappa kontrollen! Det finns så mycket jag inte sagt än som jag vill säga, men inte vågar. Som det faktum att jag inte vill förlora dig. Som det att jag tycker om dig mer än någonting annat i denhär världen och bara domhär två veckorna har fått mig att känna mig mer levande än jag någonsin gjort i hela mitt liv! Och det att vi spelar på två olika nivåer. Och det att jag älskar hur du accepterar mig för den jag är, trots att jag har minst tusen tänkbara brister som vi båda stör oss på. Och som det att jag älskar hur du håller om mig hårt när jag ska sova, pussar mig godnatt, och bara är där. När du håller min hand, hur du tar ett stenhårt grepp, och sen pussar den, hur du märker att jag blir småsur, tittar bort, tar tag i mitt ansikte, och bara ler. Du gör hela mig varm. Och varför jag knuffar dig längre och längre ifrån mig är just därför, för att jag älskar allt med dig. Jag älskar hur du är med och mot mig. Jag.. bara älskar! För mycket kärlek på en och samma gång och jag är för svag för att visa det. Du anar inte hur många gånger under domhär kvällarna som jag velat svälja min stolthet och bara.. ge dig mig, men jag kan inte, just för den rädslan att du ska lämna mig. För det är jävligt lätt att bli beroende av person, men inte lika lätt att sen släppa taget. Och jag vill aldrig släppa dig. Du kom in i mitt liv så jävla fort och bara.. blev en person som ingen har varit förut! Jag släppte in dig på ett sätt jag aldrig släppt in någon annan. Och nu kan jag inte ens hantera det. Jag är dum i huvudet. Jag vet det! Förlåt för mina utbrott. Du är värd så jävla mycket mer än så..
..har inte så mycket mer att skriva, eller säga. Så förlåt! Men för din skull tror jag verkligen att det blir bäst såhär. Du är värd så jävla mycket mer än jag kan ge!
Vet bara inte vart jag ska börja. Det är så mycket, men ändå så lite, allt men ändå ingenting jag vill att du ska veta. Jag är världens sämsta på att uttrycka det jag känner, eller åtminstonde har jag blivit det, så jag har ingen aning om hur jag ska förklara. Som du redan vet, som jag redan sagt, är du den finaste personen jag någonsin känt - Inside and out, och jag skulle inte vilja förlora dig för något i denhär världen. Det finns personer i mitt liv som har förmågan att få mig från botten till toppen inom loppet av tre sekunder, och även om jag ligger där, så tar du mig upp genom att bara le. Och när vi ligger där och du stryker mig över ryggen och säger något i stil med att du tycker om mig massor eller något, får mig att le med hela ansiktet, även om jag då försöker begrava det i antingen mina händer eller i din tröja. Jag har aldrig varit speciellt bra på att ta komplimanger, och heller inte att ge något svar tillbaka, men ibland är det som att du talar för mig. Du talar inuti mig. Oavsett vad jag säger, även om det är i en helt opassande situation, så får du det att låta bra! Och för att inte tala om när du ler mot mig. Hela kroppen börjar skaka och jag klarar bara inte av att hålla emot, hur sur jag än är, så jag ler också. Och när du pussar mig på pannan, och när det ibland inte behövs ord, utan då vi bara är. Du förstår inte. Jag har nog aldrig i hela mitt liv tyckt om någon såhär mycket på så kort tid. Det krävdes knappt något för att ge dig allt jag har.. Och visst.. Det känns som att jag gett dig allt jag kunnat, men ändå räcker det inte till, så jag får panik och väljer att lämna dig istället för att bli sårad vilket gör mig sjukt känslokall och får mig att bara.. tappa kontrollen! Det finns så mycket jag inte sagt än som jag vill säga, men inte vågar. Som det faktum att jag inte vill förlora dig. Som det att jag tycker om dig mer än någonting annat i denhär världen och bara domhär två veckorna har fått mig att känna mig mer levande än jag någonsin gjort i hela mitt liv! Och det att vi spelar på två olika nivåer. Och det att jag älskar hur du accepterar mig för den jag är, trots att jag har minst tusen tänkbara brister som vi båda stör oss på. Och som det att jag älskar hur du håller om mig hårt när jag ska sova, pussar mig godnatt, och bara är där. När du håller min hand, hur du tar ett stenhårt grepp, och sen pussar den, hur du märker att jag blir småsur, tittar bort, tar tag i mitt ansikte, och bara ler. Du gör hela mig varm. Och varför jag knuffar dig längre och längre ifrån mig är just därför, för att jag älskar allt med dig. Jag älskar hur du är med och mot mig. Jag.. bara älskar! För mycket kärlek på en och samma gång och jag är för svag för att visa det. Du anar inte hur många gånger under domhär kvällarna som jag velat svälja min stolthet och bara.. ge dig mig, men jag kan inte, just för den rädslan att du ska lämna mig. För det är jävligt lätt att bli beroende av person, men inte lika lätt att sen släppa taget. Och jag vill aldrig släppa dig. Du kom in i mitt liv så jävla fort och bara.. blev en person som ingen har varit förut! Jag släppte in dig på ett sätt jag aldrig släppt in någon annan. Och nu kan jag inte ens hantera det. Jag är dum i huvudet. Jag vet det! Förlåt för mina utbrott. Du är värd så jävla mycket mer än så..
..har inte så mycket mer att skriva, eller säga. Så förlåt! Men för din skull tror jag verkligen att det blir bäst såhär. Du är värd så jävla mycket mer än jag kan ge!
just me and these four walls
Det jag gick igenom om och om igen i huvudet låter plötsligt inte lika bra längre. Men jag vet att jag är lycklig. Det är längesen jag kände mig såhär genomglad! Känns som att jag inte har något i hela världen att gömma mig för längre, och speciellt inte de personer som stått mig närmast det senaste halvåret. Min morgon har varit underbar. Jag har varit lyckligare än aldrig förut, och de personer jag var med dödade min trötthet totalt. Visst blev jag väldigt stirrig och höll på somna flera gånger där på slutet, men jag hade trevligt ändå. Även fast vi satt fast i en bil på hertsön i sju minus så var jag lycklig, och det var för att Du var med. Du anar inte hur mycket jag har saknat dig. Du anar inte hur glad jag blev av att vara i din närhet idag. Du anar inte.. hur bra du är! I mina ögon världens bästa, och det säger jag med ärlighet. Du kommer alltid vara lite bättre än alla andra, och oavsett vad kan ingenting i hela världen få mig att sluta älska dig! Min vän. Min bästavän. Tack!
Och över till lite småsaker som.. Nä, det låter fel hur jag än vill skriva det. Och det kommer ut på fel sätt vilket kan skapa en jävla massa komplicerade diskutioner så jag skiter i vilket. Det enda jag vet är att jag är lycklig med dig och att dom gångerna du vill vara snäll, så är du riktigt underbar. Det är inte så konstigt att jag bara vill vara nära dig hela tiden, för jag har nog aldrig på såhär kort tid, tyckt om någon så mycket. Det enda jag begär är att du ska lita på mig vilket även det verkar vara ett stort problem. Men hur ska du någonsin kunna lita på mig om jag inte får leva mitt liv? Jag måste få andrum, och det behöver även du. För en månad till av dethär och vi kommer hata varandra i slutändan. Du vet att jag har rätt. Du vet att vi behöver leva våra egna liv, precis som vi gjorde före vi hade varandra. Ta det inte på fel sätt, du är en del av mitt liv nu. Du är inte hela mitt liv som sagt, du är en del. Och jag vill ha dig som jag har dig, du är världens underbaraste, men jag vill inte släppa den delen av mitt liv där jag är för mig själv heller. Den delen där jag har vänner. Jag kan inte låsa in mig på mitt rum med dig hela tiden och i stort sett isolera mig från omvärlden för att du är svartsjuk, även om jag ibland skulle vilja. Jag har mina vänner likadant som du har dina. Och jag skulle aldrig någonsin i hela mitt liv be dig ge upp dom för min skull, så gör inte det du heller. Jag tycker om dig. Du är världens finaste inside&out. Men jag orkar inte hur mycket som helst, jag tycker du ska tänka på det.
Och sen över till.. dig! Du vet vem du är när du läser dethära så namn är inte nödvändigt. Jag måste bara få säga, att.. vafan är det med dig egentligen? Ta tag i dig själv förfan. Vi lever bara en gång. Oavsett vad alla tror om liv efter döden eller wtf, så lever du dethär livet nu.. Du får fan ta och rycka upp dig nu, jävla idiot. Hur i helvete kunde du, och överhuvudtaget dethär, bli såhär? Ta ett djupt andetag, kirra motiveringen och ryck upp dig. Du klarar det, det vet jag. Jag vill att du ska leva livet igen, för det är kort. Du ska skratta okontrollerat igen, du ska glömma fort, älska innerligt och aldrig ångra något som fått dig att le. Det är dags att vakna upp ur denhär jävla drömmen nu, du kan inte leva såhär. Du vet att det inte kommer bli bättre bara för att du ber om det, du måste åstadkomma det själv fattar du väll? Så ut med dig nu, och fixa iordning på ditt liv. Var hon du vill vara, inte den någon annan vill. Det är fan inte tufft. Du är inte tuff! Var lycklig istället.. och då du är som vanligt igen, kom tillbaka då.. Då kanske jag blir lycklig av att bara se på dig igen. Nu gör du mig bara ledsen och besviken, hela tiden.
Nä, nu ska jag dra. Jag har inte mycket mer att säga.. Behöver nog alkohol.
Måste stilla mina humörsvägningar trots att dom brukar gå över i seriösa utbrott istället.
Jag skriver mera senare eller imorgon, vi får se hur det blir. Kyss!
Och över till lite småsaker som.. Nä, det låter fel hur jag än vill skriva det. Och det kommer ut på fel sätt vilket kan skapa en jävla massa komplicerade diskutioner så jag skiter i vilket. Det enda jag vet är att jag är lycklig med dig och att dom gångerna du vill vara snäll, så är du riktigt underbar. Det är inte så konstigt att jag bara vill vara nära dig hela tiden, för jag har nog aldrig på såhär kort tid, tyckt om någon så mycket. Det enda jag begär är att du ska lita på mig vilket även det verkar vara ett stort problem. Men hur ska du någonsin kunna lita på mig om jag inte får leva mitt liv? Jag måste få andrum, och det behöver även du. För en månad till av dethär och vi kommer hata varandra i slutändan. Du vet att jag har rätt. Du vet att vi behöver leva våra egna liv, precis som vi gjorde före vi hade varandra. Ta det inte på fel sätt, du är en del av mitt liv nu. Du är inte hela mitt liv som sagt, du är en del. Och jag vill ha dig som jag har dig, du är världens underbaraste, men jag vill inte släppa den delen av mitt liv där jag är för mig själv heller. Den delen där jag har vänner. Jag kan inte låsa in mig på mitt rum med dig hela tiden och i stort sett isolera mig från omvärlden för att du är svartsjuk, även om jag ibland skulle vilja. Jag har mina vänner likadant som du har dina. Och jag skulle aldrig någonsin i hela mitt liv be dig ge upp dom för min skull, så gör inte det du heller. Jag tycker om dig. Du är världens finaste inside&out. Men jag orkar inte hur mycket som helst, jag tycker du ska tänka på det.
Och sen över till.. dig! Du vet vem du är när du läser dethära så namn är inte nödvändigt. Jag måste bara få säga, att.. vafan är det med dig egentligen? Ta tag i dig själv förfan. Vi lever bara en gång. Oavsett vad alla tror om liv efter döden eller wtf, så lever du dethär livet nu.. Du får fan ta och rycka upp dig nu, jävla idiot. Hur i helvete kunde du, och överhuvudtaget dethär, bli såhär? Ta ett djupt andetag, kirra motiveringen och ryck upp dig. Du klarar det, det vet jag. Jag vill att du ska leva livet igen, för det är kort. Du ska skratta okontrollerat igen, du ska glömma fort, älska innerligt och aldrig ångra något som fått dig att le. Det är dags att vakna upp ur denhär jävla drömmen nu, du kan inte leva såhär. Du vet att det inte kommer bli bättre bara för att du ber om det, du måste åstadkomma det själv fattar du väll? Så ut med dig nu, och fixa iordning på ditt liv. Var hon du vill vara, inte den någon annan vill. Det är fan inte tufft. Du är inte tuff! Var lycklig istället.. och då du är som vanligt igen, kom tillbaka då.. Då kanske jag blir lycklig av att bara se på dig igen. Nu gör du mig bara ledsen och besviken, hela tiden.
Nä, nu ska jag dra. Jag har inte mycket mer att säga.. Behöver nog alkohol.
Måste stilla mina humörsvägningar trots att dom brukar gå över i seriösa utbrott istället.
Jag skriver mera senare eller imorgon, vi får se hur det blir. Kyss!
-
Är så jävla trött på allt som händer just nu. Saker förnyas och gamla problem glöms bort. Nej, ni skjuter upp dom! Ni kanske trodde att jag alltid kommer vara kvar här och förlåta er oavsett vad? Glöm eran dröm, jag är borta när ni kommer hem och jag kommer inte tillbaka. Säkert bara något jag säger i all hast men jag skiter i, jag har tagit ett beslut och jag tänker hålla fast vid det så länge jag kan och det är det bästa jag kan göra. Är så trött på all jävla svek. Alla knivar i ryggen. Dom närmaste är dom som sårar mest. Jag hatar er!
...
Jag sitter kvar igen, nu saknar jag min bästavän
den enda som fick höra allt och kände samma sak som mig.
Som kunde gråta med mig, skratta när det kändes bra
som inte prata skit och ljög, ja det var riktig vänskap.
Nu så är det ytligt hela tiden, vart är livet kompis?
du vet den tiden då vi hängde, nu är allt så konstigt.
jag kommer aldrig glömma tiden då vi gick i skolan,
skippa sista matten, satt och snacka ut om allt i solen.
berätta saker som man inte ens har sagt till nån idag
jag minns det väl, men du försvann, nu är det bara jag
jag kanske glömmer dig, javisst.. men jag kan minnas allting,
kärlek till en vän var det som byggde denna arma framtid.
jag vet att vi var dom som kom och gick från varsin stad,
vi dela samma blod men nu så hörs vi inte längre av
den enda som fick höra allt och kände samma sak som mig.
Som kunde gråta med mig, skratta när det kändes bra
som inte prata skit och ljög, ja det var riktig vänskap.
Nu så är det ytligt hela tiden, vart är livet kompis?
du vet den tiden då vi hängde, nu är allt så konstigt.
jag kommer aldrig glömma tiden då vi gick i skolan,
skippa sista matten, satt och snacka ut om allt i solen.
berätta saker som man inte ens har sagt till nån idag
jag minns det väl, men du försvann, nu är det bara jag
jag kanske glömmer dig, javisst.. men jag kan minnas allting,
kärlek till en vän var det som byggde denna arma framtid.
jag vet att vi var dom som kom och gick från varsin stad,
vi dela samma blod men nu så hörs vi inte längre av
please, don't leave me..
Satt nyss och läste en blogg om en tjej som förlorat sin pojkvän. Tydligen tagit livet av sig! Sitter här och gråter som ett litet barn nu. Det är verkligen hemskt. Och att sätta sig in i situationen gör det inte bättre. nä, fyfan..
fick mig också att tänka på alla som jag och alla andra har förlorat. Niklas, Tom, Peter, Morfar, Gammelfarmor, Gammelfarfar, Tony.. det gör ont. Och det slutar aldrig göra ont! Man lär sig leva med smärtan, men tillslut blir den fysisk. Och man är rädd för att glömma trots att man vet att man aldrig gör det!
Vill bara att ni ska veta att jag tänker på er varenda dag,
och att jag verkligen saknar er, allihopa.
fick mig också att tänka på alla som jag och alla andra har förlorat. Niklas, Tom, Peter, Morfar, Gammelfarmor, Gammelfarfar, Tony.. det gör ont. Och det slutar aldrig göra ont! Man lär sig leva med smärtan, men tillslut blir den fysisk. Och man är rädd för att glömma trots att man vet att man aldrig gör det!
Vill bara att ni ska veta att jag tänker på er varenda dag,
och att jag verkligen saknar er, allihopa.
-v-
Jag kommer alltid älska dig. vad som än händer. glöm aldrig bort det! För trots våra brister, både dina och mina, så kommer ingenting i hela världen någonsin kunna ändra på dethär. Och jag ber om ursäkt ifall jag sårade dig, jag gör verkligen det. Jag visste bara inte, jag tänkte inte längre än jag gjorde just då. Det blev så mycket fel. Men synd att ett sånt missförstånd kunde förstöra en sån vänskap. Bara kom ihåg det, att jag älskar dig. alltid!
yeah
It's sad when people you know become people you knew. When you can walk right past someone like they were never a big part of your life. How you used to be able to talk for hours. And how now, you can barely even look at them.
In three words i could sum up everything I learned about life: it goes on. Everything I learned about love: it doesnt last. and everything I learned about people: they change fast.
I want a guy that doesnt care about what I wear or how I do my hair, who loves my smile and my dorky laugh and how I get hyper when I'm tired. Who would never want to see me cry, at least not tears of sadness. And who would do those small things that make my day just because he knows it would make me happy. if you want me, then fight for me, because i`m fighting like hell for you! Being a 'strong person' means knowing that in the end, everything is going to be okay. that`s the trick; you can't care too much. it's good to have guys like you, but always keep them at a distance. never give them a chance to hurt you. kiss them. flirt with them. keep them on a string, but never ever, fall for one. You don`t just "fall in love." There's a lot more to it. First you get distracted. second, you begin to stumble. Third, you try to catch balance. & then you fall and hit the ground. and finally, you realize there's no-one there to help you up. so you wipe it off, fake a grin, and stand. Your life is a flashback... A question, a photograph, a statement, a story, a struggle, a chance to laugh. because if you don't laugh, you cry. My life has gone in 3 directions: up side down
In three words i could sum up everything I learned about life: it goes on. Everything I learned about love: it doesnt last. and everything I learned about people: they change fast.
I want a guy that doesnt care about what I wear or how I do my hair, who loves my smile and my dorky laugh and how I get hyper when I'm tired. Who would never want to see me cry, at least not tears of sadness. And who would do those small things that make my day just because he knows it would make me happy. if you want me, then fight for me, because i`m fighting like hell for you! Being a 'strong person' means knowing that in the end, everything is going to be okay. that`s the trick; you can't care too much. it's good to have guys like you, but always keep them at a distance. never give them a chance to hurt you. kiss them. flirt with them. keep them on a string, but never ever, fall for one. You don`t just "fall in love." There's a lot more to it. First you get distracted. second, you begin to stumble. Third, you try to catch balance. & then you fall and hit the ground. and finally, you realize there's no-one there to help you up. so you wipe it off, fake a grin, and stand. Your life is a flashback... A question, a photograph, a statement, a story, a struggle, a chance to laugh. because if you don't laugh, you cry. My life has gone in 3 directions: up side down
<3
Du betyder allt för mig!
.
Hade tänkt skriva något långt och onödigt igen. Kände att det behövdes, men när jag väl ska börja skriva, så slår det mig att jag inte har något att skriva om. Ångesten som sitter djupt där inne och vägrar försvinna, sitter där utav en orsak jag inte har någon aning om. Mina händer skakar och än en gång har klumpen i halsen förvandlats till tårar. Tänkte efter och kom fram till att jag skulle kunna lägga mig i sängen med ett glas pepsi och se något tvprogram istället. Dvs: One tree hill, 90210, Gossip girl, The Vampire Diaries, 10 things I hate about you osv. Sen kom jag på att jag sett alla veckans avsnitt. Och The O.C skulle jag aldrig klara av att se i mitt tillstånd. Äsch, jag får sitta och skriva massa onödigt här istället. Mina tre senaste nätter har varit riktigt underbara. Dom har verkligen gått rakt in i hjärtat, och det finns bara en orsak - du! Du gör mitt liv så mycket bättre varenda gång jag vill lägga mig ner och dö. Du får mig alltid på bättre humör och säger så otroligt sjuka saker att man bara måste skratta åt hur jävla "patetiskt" underbar du är. Jag hade aldrig stått på samma plats som jag gör idag om det inte var för dig. Så tack för det och för allt du gör för mig! Och sen måste jag säga tack till min älskade Rebecca som står vid min sida, hjälper mig och finns där när det kommer till sånnahär saker. Gör allt för att göra mig på bättre humör, och älskling? Trots att du inte märker det eller trots att jag aldrig säger det så är jag så jävla tacksam för att du står där med mig till slutet, och håller i min hand genom allt. Låter mig prata ut när jag behöver det, och vad jag än behöver prata om. Du vet väll att jag finns här för dig också? Jag älskar dig av hela mitt halva hjärta och det kommer jag göra till dagen du lämnar mig!
Och jag satt och pratade med Thomas på msn idag. (Min bästavän från vänersborg!) Vi satt och snackade om lite minnen från vänersborg 2008. Sjukt hur mycket man kan sakna en sak så mycket som jag saknar er. Min överdos, kommer ni ihåg den? Det var absolut inte meningen.. Ni satt och höll min hand, ni försökte få mig att andas lugnt när jag hyperventilerade. Kevin följde med upp till sjukhuset trots att han inte fick, och jag fick nått flipp och rymde därifrån. Jag vill bara att ni ska veta att jag älskar er så sjukt mycket och om jag kunde skulle jag gå tillbaka till den tiden. Kommer ni ihåg på oktobermarknaden då ingen förutom Emelie visste att vi skulle komma, så Emelie ringde på bussen och bad henne komma och möta er på resecentrum, när ni klickade henne och sa att ni inte orkade? Haha. Och sen ringde hon upp igen och sa att JAG var där, då klickade ni henne och var där inom 5 minuter! Och då vi satt hemma hos Ange varenda kväll och kollade en jävla massa filmer. Jag hade över 40 graders feber och orkade knappt röra mig, och sen när jag och ange skulle gå till Lilleskog följde ni med. Det började snöa och ni betedde er som att ni aldrig sett snö förut, slängde ner varandra i backen och kastade snö överallt. Ritade ett stort hjärta över en hel parkering och skrev "aLx" i. Ah shit.. Oförglömliga minnen, och ni ska veta att jag älskar er. Och kommer ni ihåg när vi satt på Salem-rampen hela tiden och rökte och sjöng med till all musik på Thomas telefon? Och kommer ni ihåg på Höstlovet när vi aldrig hade nånstans att sova och fick sova hos er. Uppe på Thomas loft tillexempel? Asfulla och askallt ute, men det gick bra ändå! Och då vi satt uppe i Thomas tvrum och spelade buzz. Jag fattade ingenting tillslut började jag och Tobbe teama helatiden och vann över varenda jävel. Haha! :'D och på nyårsafton. Kan inte säga att jag saknar nyårsafton, men på nått sätt gör jag ändå det, bara för att ni var med mig då. Bara för att ni fanns med mig överallt. Jag gick aldrig en meter utan er. Jag åkte tåg 20 timmar nästan varenda vecka enbart för att spendera tid med er. Jag la ut säkert 10-tusen på att vara med er.. Jag älskar er lika mycket nu som jag gjorde då och jag kommer verkligen aldrig glömma allting ni har gjort för mig.. önskar bara att jag hade betett mig lite bättre än jag gjorde!
Nä, nu ska jag ta mig en macka och se Mean Girls. Kyss!
Och jag satt och pratade med Thomas på msn idag. (Min bästavän från vänersborg!) Vi satt och snackade om lite minnen från vänersborg 2008. Sjukt hur mycket man kan sakna en sak så mycket som jag saknar er. Min överdos, kommer ni ihåg den? Det var absolut inte meningen.. Ni satt och höll min hand, ni försökte få mig att andas lugnt när jag hyperventilerade. Kevin följde med upp till sjukhuset trots att han inte fick, och jag fick nått flipp och rymde därifrån. Jag vill bara att ni ska veta att jag älskar er så sjukt mycket och om jag kunde skulle jag gå tillbaka till den tiden. Kommer ni ihåg på oktobermarknaden då ingen förutom Emelie visste att vi skulle komma, så Emelie ringde på bussen och bad henne komma och möta er på resecentrum, när ni klickade henne och sa att ni inte orkade? Haha. Och sen ringde hon upp igen och sa att JAG var där, då klickade ni henne och var där inom 5 minuter! Och då vi satt hemma hos Ange varenda kväll och kollade en jävla massa filmer. Jag hade över 40 graders feber och orkade knappt röra mig, och sen när jag och ange skulle gå till Lilleskog följde ni med. Det började snöa och ni betedde er som att ni aldrig sett snö förut, slängde ner varandra i backen och kastade snö överallt. Ritade ett stort hjärta över en hel parkering och skrev "aLx" i. Ah shit.. Oförglömliga minnen, och ni ska veta att jag älskar er. Och kommer ni ihåg när vi satt på Salem-rampen hela tiden och rökte och sjöng med till all musik på Thomas telefon? Och kommer ni ihåg på Höstlovet när vi aldrig hade nånstans att sova och fick sova hos er. Uppe på Thomas loft tillexempel? Asfulla och askallt ute, men det gick bra ändå! Och då vi satt uppe i Thomas tvrum och spelade buzz. Jag fattade ingenting tillslut började jag och Tobbe teama helatiden och vann över varenda jävel. Haha! :'D och på nyårsafton. Kan inte säga att jag saknar nyårsafton, men på nått sätt gör jag ändå det, bara för att ni var med mig då. Bara för att ni fanns med mig överallt. Jag gick aldrig en meter utan er. Jag åkte tåg 20 timmar nästan varenda vecka enbart för att spendera tid med er. Jag la ut säkert 10-tusen på att vara med er.. Jag älskar er lika mycket nu som jag gjorde då och jag kommer verkligen aldrig glömma allting ni har gjort för mig.. önskar bara att jag hade betett mig lite bättre än jag gjorde!
Nä, nu ska jag ta mig en macka och se Mean Girls. Kyss!
ehhhh
Satt och läste lite i min gamla blogg, alexandraw.bloggagratis.se. och såg typ alla mina gamla depp-inlägg! Och på nått sätt känner jag att jag ändå mådde så jävla mycket bättre då. Dels för att jag hade en person i mitt liv som jag aldrig trodde jag skulle släppa taget om, min bästavän, och för att jag fick ur mig allt jag ville ha sagt, i ord. Det gör ondare nu, för helt plötsligt har det blivit förbjudet för mig att formulera mina känslor i ord. För många som bryr sig, för många som tror för mycket. Visst, det är min blogg och jag skriver vad jag vill. Och jag kanske är deprimerad, men det kommer jag aldrig någonsin visa på utsidan. Jag kommer alltid vara den jag är, skratta, och le och vara glad, åtminstonde på utsidan. Och det jag skriver i min blogg är hur jag känner inuti. That's it! Och jag har valt att hålla det för mig själv, hade jag behövt/velat ha hjälp hade jag sagt det.
Well, bara därför ska jag ägna hela dethär inlägget till att skriva exakt hur jag känner och mår. Det är min fucking blogg och jag skriver hur mycket jag vill och vad jag vill, och vill ni läsa, så go for it. Känner ni för att inte läsa, så fine! Upp till er.
Skriver dock allting i andra inlägg. Nu kan ni få en text som stämmer fett mycket in på mig! Samzon - Jag ska ändra mig.
Jag har lovat flera år att börja bygga upp mitt liv, jag skulle sluta röka sutt och ständigt dricka min sprit. Jag lova mamma efter nian, svär, jag pluggar, sa jag. Kan göra dig stolt för dom lämna dig, men vart vi av? Jag lova annars skulle ringa dagen jag flytta, men jag har inte sagt ett ord och nu har hon börjat dricka. Jag lova brorsan att jag aldrig skulle följa hans spår, men jag blev nästan lika dan, men jag ska bara kämpa på. Jag lova pappa massa saker, jo.. vad hände med dom? Vi har fan ingenting gemensamt, förutom hockey åså! Jag lova bergshana att hälsa på typ varannan helg. Men det blev mindre av med det, och jag är ledsen, okej? Har inte velat göra om det, jag är rädd för att jag bara kan se det negativa, om det saker jag har. Har ingenting längre kvar men jag ska hoppas och be, för jag är trött på att jag ljuger för mig själv och för er! Jag lova vänner att jag skulle vara kvar till i slut, men hoppet som jag en gång kände börjar snart brinna ut. Jag lova baby att vi aldrig skulle tappa kontakt, nu ses vi högst en gång i månan. Fan, vad hände med allt? Jag lova vänner att jag skulle vara ute med dem, men är jag ute är jag full eller på vägen mot hem! Jag pallar inte träffa människor, jag vet, det är sjukt. Jag är så rädd att jag får ångest och dom ser mig som sjuk! Jag vill inte att nån kollar ner för någon diagnos. Men i det landet som vi lever i så blir det lätt så! Jag lova Kajsa att jag skulle höra av mig om det, för något värre i min depression fastän att jag ber, så är jag tyst, vill inte störa, hon är också på skit. På nått sätt så blev min syrra stor på nått jävla vis! men jag kan lova allesammans, jag ska ge er lyric. som ni säger, det gör inget, det är klassad musik.
Well, bara därför ska jag ägna hela dethär inlägget till att skriva exakt hur jag känner och mår. Det är min fucking blogg och jag skriver hur mycket jag vill och vad jag vill, och vill ni läsa, så go for it. Känner ni för att inte läsa, så fine! Upp till er.
Skriver dock allting i andra inlägg. Nu kan ni få en text som stämmer fett mycket in på mig! Samzon - Jag ska ändra mig.
Jag har lovat flera år att börja bygga upp mitt liv, jag skulle sluta röka sutt och ständigt dricka min sprit. Jag lova mamma efter nian, svär, jag pluggar, sa jag. Kan göra dig stolt för dom lämna dig, men vart vi av? Jag lova annars skulle ringa dagen jag flytta, men jag har inte sagt ett ord och nu har hon börjat dricka. Jag lova brorsan att jag aldrig skulle följa hans spår, men jag blev nästan lika dan, men jag ska bara kämpa på. Jag lova pappa massa saker, jo.. vad hände med dom? Vi har fan ingenting gemensamt, förutom hockey åså! Jag lova bergshana att hälsa på typ varannan helg. Men det blev mindre av med det, och jag är ledsen, okej? Har inte velat göra om det, jag är rädd för att jag bara kan se det negativa, om det saker jag har. Har ingenting längre kvar men jag ska hoppas och be, för jag är trött på att jag ljuger för mig själv och för er! Jag lova vänner att jag skulle vara kvar till i slut, men hoppet som jag en gång kände börjar snart brinna ut. Jag lova baby att vi aldrig skulle tappa kontakt, nu ses vi högst en gång i månan. Fan, vad hände med allt? Jag lova vänner att jag skulle vara ute med dem, men är jag ute är jag full eller på vägen mot hem! Jag pallar inte träffa människor, jag vet, det är sjukt. Jag är så rädd att jag får ångest och dom ser mig som sjuk! Jag vill inte att nån kollar ner för någon diagnos. Men i det landet som vi lever i så blir det lätt så! Jag lova Kajsa att jag skulle höra av mig om det, för något värre i min depression fastän att jag ber, så är jag tyst, vill inte störa, hon är också på skit. På nått sätt så blev min syrra stor på nått jävla vis! men jag kan lova allesammans, jag ska ge er lyric. som ni säger, det gör inget, det är klassad musik.
ey
I should have seen the signs
Now we're falling back in time
So far from where we started
So far from what we wanted
And I'm trying to right this wrong
So I need you to be strong
So far from where we started
So far from what we wanted
Now we're falling back in time
So far from where we started
So far from what we wanted
And I'm trying to right this wrong
So I need you to be strong
So far from where we started
So far from what we wanted
helvete..
varför gör det fortfarande ont?
What goes around..
..comes around!
Förstår inte hur man kan vara så jävla blind. Eller inte blind, det är fel ord. Men rädd för verkligheten och rädd för sanningen! Hur man kan vara så jävla stolt över sig själv att man bara knuffar personen längre och längre ifrån sig, och när man bara är otrevlig och irriterad och låtsas vara less, fast man egentligen inte menar något. Och denhär jävla skiten som en person fick mig att gå igenom att fått mig att backa så jävla många steg bakåt, eller åtminstonde inse att jag inte var så långt fram som jag trodde! Jag trodde att jag hade tagit mig långt, men jag var kvar på samma ruta, ruta ett, där jag alltid varit. Och när jag började inse att jag inte skulle klara mig utan han "den andra" och man tänker på vilka fel man gjort och på allting man sagt och på hur fel man har betett sig, gör hela jävla världen bara ont. Och jag skulle ljuga om jag säger att det inte tar på mina krafter, men felet med mig är att jag inte vet hur jag ska bevisa för dig att det är som jag säger. Istället fortsätter jag ljuga, mer och mer lögner hela jävla tiden, fastän ni ser rakt igenom mig. Och jag antar att min mur revs igår, för jag berättade sanningen. Och jag hade tur att personen tog mina lögner på ett bra sätt.. att han insåg hur det alltid varit före jag berättade allt! Jag är glad att vi löste det relativt bra och att vi kan fortsätta som vänner OCH lära känna varandra bättre än vi gjort innan.. Allting gick för fort! Men nog om det, vad händer med nästa person jag måste ljuga för? Förtränga sanningen och fortsätta säga lögner om och om och om igen? Och när han får reda på det, han som inte alls ser igenom mig lika bra som "den förra" gjorde? Då är det jag som än en gång, för andra gången, får stå där och skämmas och inse att jag faktist har gjort fel. Det är en annorlunda känsla för för en gångs skull är det jag och ingen annan som får kämpa.. Problemet är bara att jag inte vet hur man gör det! Och egentligen handlar det inte om något annat än kärlek och respekt. Och tillit! För utan tillit fungerar det inte, och det lär aldrig göra det heller.. Så hur jag ska få dig att lita på mig igen har jag ingen aning om, och helst inte när jag inte ens vet hur jag ska göra för att kämpa för dig, eller överhuvudtaget bevisa.
Förstår inte hur man kan vara så jävla blind. Eller inte blind, det är fel ord. Men rädd för verkligheten och rädd för sanningen! Hur man kan vara så jävla stolt över sig själv att man bara knuffar personen längre och längre ifrån sig, och när man bara är otrevlig och irriterad och låtsas vara less, fast man egentligen inte menar något. Och denhär jävla skiten som en person fick mig att gå igenom att fått mig att backa så jävla många steg bakåt, eller åtminstonde inse att jag inte var så långt fram som jag trodde! Jag trodde att jag hade tagit mig långt, men jag var kvar på samma ruta, ruta ett, där jag alltid varit. Och när jag började inse att jag inte skulle klara mig utan han "den andra" och man tänker på vilka fel man gjort och på allting man sagt och på hur fel man har betett sig, gör hela jävla världen bara ont. Och jag skulle ljuga om jag säger att det inte tar på mina krafter, men felet med mig är att jag inte vet hur jag ska bevisa för dig att det är som jag säger. Istället fortsätter jag ljuga, mer och mer lögner hela jävla tiden, fastän ni ser rakt igenom mig. Och jag antar att min mur revs igår, för jag berättade sanningen. Och jag hade tur att personen tog mina lögner på ett bra sätt.. att han insåg hur det alltid varit före jag berättade allt! Jag är glad att vi löste det relativt bra och att vi kan fortsätta som vänner OCH lära känna varandra bättre än vi gjort innan.. Allting gick för fort! Men nog om det, vad händer med nästa person jag måste ljuga för? Förtränga sanningen och fortsätta säga lögner om och om och om igen? Och när han får reda på det, han som inte alls ser igenom mig lika bra som "den förra" gjorde? Då är det jag som än en gång, för andra gången, får stå där och skämmas och inse att jag faktist har gjort fel. Det är en annorlunda känsla för för en gångs skull är det jag och ingen annan som får kämpa.. Problemet är bara att jag inte vet hur man gör det! Och egentligen handlar det inte om något annat än kärlek och respekt. Och tillit! För utan tillit fungerar det inte, och det lär aldrig göra det heller.. Så hur jag ska få dig att lita på mig igen har jag ingen aning om, och helst inte när jag inte ens vet hur jag ska göra för att kämpa för dig, eller överhuvudtaget bevisa.
Värdelöst.
Sitter här med halvblött hår, lite lockigt efter jag legat i sängen och vridit på mig. Halvslitna toppar och outkammat. Känner mig sliten och äcklig trots att jag duschade för en timma sen. Känner att jag måste duscha igen! Magen vrider och vänder på sig invändigt, och dendär oro-känslan är tillbaka. Känner att jag försökte lite för mycket att försöka det vända det dåliga till det bra. Det gick åt motsatt håll. Jag var på ruta två, tog ett steg fram, men två tillbaka. Precis så känns det just nu - värdelöst! Och jag är irriterad på mig själv för att jag inte försökte tillräckligt, men när jag tänker efter så vet jag att jag inte kan försöka mer än jag gjort. Det suger krafterna ur mig! Jag vägrar falla tillbaka till där jag var förut, men just nu håller jag på sabba mig själv! Jag är så jävla förändrad. Känner inte igen mig själv längre. Och det gör ont.. inte bara för mig, men för många andra! Och samtidigt som jag förstör mig själv så förstör jag dom. Dom som står mig närmast och som jag skulle ge upp allt i hela denhär världen för! Värdelöst och värdelös. Mitt liv är värdelöst och jag är värdelös! Misslyckad. Konstig. Dum i huvudet. Cp. Idiot. Inget värd. Borde inte få finnas, eller existera överhuvudtaget! Jag tänker inte skriva klart dethär inlägget trots att jag har mycket att skriva ut, men jag orkar inte. Punkt!
ehh
Förstår inte hur någon av er kan tro att jag hela tiden ska rätta mig efter er. Jag gjorde ett enda misstag och tro mig, jag insåg att jag gjorde fel, varför skulle jag då gå och göra samma sak igen? Jag vet vad jag gör och inte, även om ni inte tror på mig! Och jag vet vad som hände igår och det är inte som någon av er säger. Så jag gör mitt val nu, för ensam är stark och jag behöver inte någon som inte tror på mig. Så jag skiter fullständigt i hela denhär grejen, för jag känner mig bara allmänt jävla sviken, för jag vet att jag inte har gjort något fel..
<3
Du är världens mest underbara person. Trots mina brister och trots att jag är halv så håller du ihop mig! På något sätt får du mig att skratta när det känns som hela mitt liv håller på falla i bitar. Jag måste vara världens lyckligaste som fick chansen att lära känna dig. Att jag förtjänar dig kommer jag aldrig påstå, för det gör jag inte. Du är för bra för mig på alla sätt som finns! Jag vet inte hur mycket mer än det som finns att sägas. Du är helt klart den bästa personen jag stått öga mot öga med, och du är så förbannat betydelsefull och om jag fick välja skulle jag välja att aldrig förlora dig om det så innebar att jag förlorade precis alla andra. Och att tro att jag hade förlorat dig var den värsta känslan jag har upplevt i hela mitt liv. Det var som att någon dragit igen mina luftrör med kattstrypare - bokstavligt talat. Jag kunde inte andas! Och jag såg ingenting för alla tårar jag var tvungen att gråta. Jag kände mig trasigare än jag någonsin gjort förut, och måste jag spendera mitt liv med att säga förlåt, så är det så det får bli, för utan dig vill jag aldrig någonsin vara. Du är den bästa personen som vandrat på vårat runda jordklot ♥
I will never let you fall, I'll stand up with you forever. I'll be there for you through it all, even if saving you sends me to heaven. 'Cause you're my true love, my whole heart. Please, don't throw that away! 'Cause I'm here for you. Please, don't walk away and please, tell me you'll stay!
I will never let you fall, I'll stand up with you forever. I'll be there for you through it all, even if saving you sends me to heaven. 'Cause you're my true love, my whole heart. Please, don't throw that away! 'Cause I'm here for you. Please, don't walk away and please, tell me you'll stay!
