Satt nyss och läste en blogg om en tjej som förlorat sin pojkvän. Tydligen tagit livet av sig! Sitter här och gråter som ett litet barn nu. Det är verkligen hemskt. Och att sätta sig in i situationen gör det inte bättre. nä, fyfan..

fick mig också att tänka på alla som jag och alla andra har förlorat. Niklas, Tom, Peter, Morfar, Gammelfarmor, Gammelfarfar, Tony.. det gör ont. Och det slutar aldrig göra ont! Man lär sig leva med smärtan, men tillslut blir den fysisk. Och man är rädd för att glömma trots att man vet att man aldrig gör det!

Vill bara att ni ska veta att jag tänker på er varenda dag,
och att jag verkligen saknar er, allihopa.