Jag förstår inte. Förut var det alltid lätt att formulera tankar i ord för att slippa gråta ut alla känslor. Nu bygger jag upp allting inuti som en jävla mur runt mig själv och vägrar prata eller skriva! Vet inte vad det beror på. Kanske har slut på ord? Jag ska ge det ett försök, för oavsett vad är dethär viktigt att du vet.

Vet bara inte vart jag ska börja. Det är så mycket, men ändå så lite, allt men ändå ingenting jag vill att du ska veta. Jag är världens sämsta på att uttrycka det jag känner, eller åtminstonde har jag blivit det, så jag har ingen aning om hur jag ska förklara. Som du redan vet, som jag redan sagt, är du den finaste personen jag någonsin känt - Inside and out, och jag skulle inte vilja förlora dig för något i denhär världen. Det finns personer i mitt liv som har förmågan att få mig från botten till toppen inom loppet av tre sekunder, och även om jag ligger där, så tar du mig upp genom att bara le. Och när vi ligger där och du stryker mig över ryggen och säger något i stil med att du tycker om mig massor eller något, får mig att le med hela ansiktet, även om jag då försöker begrava det i antingen mina händer eller i din tröja. Jag har aldrig varit speciellt bra på att ta komplimanger, och heller inte att ge något svar tillbaka, men ibland är det som att du talar för mig. Du talar inuti mig. Oavsett vad jag säger, även om det är i en helt opassande situation, så får du det att låta bra! Och för att inte tala om när du ler mot mig. Hela kroppen börjar skaka och jag klarar bara inte av att hålla emot, hur sur jag än är, så jag ler också. Och när du pussar mig på pannan, och när det ibland inte behövs ord, utan då vi bara är. Du förstår inte. Jag har nog aldrig i hela mitt liv tyckt om någon såhär mycket på så kort tid. Det krävdes knappt något för att ge dig allt jag har.. Och visst.. Det känns som att jag gett dig allt jag kunnat, men ändå räcker det inte till, så jag får panik och väljer att lämna dig istället för att bli sårad vilket gör mig sjukt känslokall och får mig att bara.. tappa kontrollen! Det finns så mycket jag inte sagt än som jag vill säga, men inte vågar. Som det faktum att jag inte vill förlora dig. Som det att jag tycker om dig mer än någonting annat i denhär världen och bara domhär två veckorna har fått mig att känna mig mer levande än jag någonsin gjort i hela mitt liv! Och det att vi spelar på två olika nivåer. Och det att jag älskar hur du accepterar mig för den jag är, trots att jag har minst tusen tänkbara brister som vi båda stör oss på. Och som det att jag älskar hur du håller om mig hårt när jag ska sova, pussar mig godnatt, och bara är där. När du håller min hand, hur du tar ett stenhårt grepp, och sen pussar den, hur du märker att jag blir småsur, tittar bort, tar tag i mitt ansikte, och bara ler. Du gör hela mig varm. Och varför jag knuffar dig längre och längre ifrån mig är just därför, för att jag älskar allt med dig. Jag älskar hur du är med och mot mig. Jag.. bara älskar! För mycket kärlek på en och samma gång och jag är för svag för att visa det. Du anar inte hur många gånger under domhär kvällarna som jag velat svälja min stolthet och bara.. ge dig mig, men jag kan inte, just för den rädslan att du ska lämna mig. För det är jävligt lätt att bli beroende av person, men inte lika lätt att sen släppa taget. Och jag vill aldrig släppa dig. Du kom in i mitt liv så jävla fort och bara.. blev en person som ingen har varit förut! Jag släppte in dig på ett sätt jag aldrig släppt in någon annan. Och nu kan jag inte ens hantera det. Jag är dum i huvudet. Jag vet det! Förlåt för mina utbrott. Du är värd så jävla mycket mer än så..

..har inte så mycket mer att skriva, eller säga. Så förlåt! Men för din skull tror jag verkligen att det blir bäst såhär. Du är värd så jävla mycket mer än jag kan ge!