Just nu är jag.. trött! Väldigt trött. Ska upp på några timmar för att åka till våga vilja och prata, och om allt går vägen så är jag ledig till torsdag och då åker jag till uppsala med babe och hans föräldrar! :) Inte dåligt. Jaja, nu ska jag slå igång en film och försöka mig på att sova. Håller typ på dö! Godnatt :)

30e augusti idag - och förlåt för dåligaste uppdateringen någonsin, typ. Kan dock skriva lite om vad som hänt dom dagar jag inte uppdaterat :)

25 aug - Var på ikea med Anna-Lena. Skulle inhandla en jävla massa saker men fick typ bara med mig en hylla ^^ haha! Var ändå sweet. Också fick jag med mig skor. Var även in på shoppingcentret på gränsen mellan finland och sverige, och därifrån fick jag dock bara med mig underkläder och 11 spänn euro ^^ haha! :) Men det var helt okej!
26 aug - Jag fyllde år. Var i skolan till att börja med, och mot slutet av dan så blev det tårta och annat gott! Frida kom förbi osv :) Nice. Mot kvällen kom lite folk hit och jag fick money. Sen.. vet jag inte riktigt?
27 aug - Gick upp tidigt och jobbade. Efter jobbet drog jag hem och duschade, och sen packade jag ihop en massa saker och drog vidare in till stan, till anna. Började fixa i lokalen och dricka lite smått, och sen vid sju började alla komma! Var ändå ganska lyckat. Och kvällen avslutades med krogen som dock inte var lika roligt! Drog hemåt efter mat på sunes.
28 aug - började hos anna, med städning i lokalen och lite öl. Sen mot kvällen vidare mot Samme och sov där.
29 aug - hem till mig igen, efter att vi vart hos Samme typ hela dan..

och idag, inget speciellt.. som vanligt :p nu snart ska jag dock iväg, sen får vi se vad kvällen har att erbjuda! Wiho. Nä, usch.. nu ska jag pna litegrann! GNATT.

Cant take no more, I just aint happy anymore. I can't keep lying to myself..

Sorry för dålig uppdatering, men.. Jag var i skolan från 10 till 2 igår, och sen jobbade jag från 2 ungefär, till 23.00 igår och somnade ganska direkt jag kom hem. Och idag jobbade jag förmiddag, dvs. egentligen till halv tre men gick klockan ett för att jag var så förbannat kall och trodde jag hade fått feber. Så var inte fallet, hade bara fått för lite sömn! Haha. Har varit till Luleå en sväng idag också med lillasyster som fått börja gå till specialisttandläkare för att hon är så tandläkar-rädd. Efter det blev det donken och sen hem! :) Nu är jag helvetes trött och ska strax sova. Först ska jag bara tvinga iväg pappa till tio till tolv eller något liknande och köpa snus. Ikea-resa imorgon igen med Anna-Lena. Dock ska jag inte göra av med mer än 500 spänn! Efter jag kommit hem blir det stan med älskling, och sen kusin :) Och efter det - sova som fan! Får se om jag hinner med en liten uppdatering imorn iallafall. :) Hej!

Jag kom och tänka på en sak idag. Som vanligt satt jag och drömde mig tillbaka till tiderna jag var ensam. Eller ensam och ensam, mer då jag var singel. Då Rebecca var mitt prio ett och då vi dagarna i ända satt inne i stan med en massa folk. Om jag jämför denhär sommaren med förra sommaren så är dom inte ens i närheten lika varandra på något sätt! Då var jag ute VARENDA dag, vi badade, solade, gick inne i stan utan att egentligen ha något att göra, träffade folk från när jag klev upp tills jag gick och la mig, och varenda helg (kanske även någon vardag) bestod av alkohol och en jävla massa roliga fester. Inte för att jag saknar alkoholen, utan jag saknar folket. Dom jag trodde var mina vänner och dom jag skrattade som mest med! Jag säger inte att denhär sommaren har varit dålig. Den har spenderats till största del med den person jag älskar över allt annat på våran planet, men anyway.. Jag såg att Rebecca hade gått med i gruppen "Remember me? I was your friend when you were single." Och det fick mig att fundera, varför blir det så? Jag vet att jag har förlorat halva min vänskapskrets pågrund av att jag slutade med alkoholen och hade därför nästan ingenting gemensamt med mina dåvarande vänner, men dom jag faktiskt har kvar då? Varför umgås jag INGENTING med dom längre? Och när jag väl bestämmer mig för att vara med dom typ en dag, så backar jag ur. Varför trivs man inte med dom på samma sätt längre? Okej.. Jag litar inte på mig själv. Jag litar inte på att jag inte skulle falla tillbaks i samma mönster om jag drack en helg tillsammans med dom, tillexempel. Jag tror att jag skulle vara tillbaks till allt helvete då. Men iofs, då var det inget helvete. Då var det min vardag och jag hade så jääävla roligt. Men varför trivs jag inte i det längre? Varför mår jag illa av det nu? Varför vill jag umgås med helt andra människor bara för att jag skaffat pojkvän? Vad händer med mig?

Hallåj. Usch så trött jag är, och ändå sov jag till typ två idag. Jaja! imorn börjar skolan om. Som tur är börjar jag 11! Och efter det jobbar jag eftermiddag. Jobbigt, men värt det. Alltid fint med pengar! Höhö. Och tisdag är det städdag och onsdag kommer babe tillbaka. Han for hem idag! Han har varit här typ en vecka. Haha! Jaja.. Nu ska jag lägga mig och kika på ugly betty. Har jag tur så somnar jag! ;-) godnatt.

..men halvvägs in i filmen så somnade samme! Förvånad? Inte det minsta!

Blev inget jobb för min del idag. Jag kan vara jävligt svårväckt så jag antar att det ligger något i det. Haha! Och samme har spelat wow hela dagen, vilket resulterar i att han inte varit utanför mitt rum en minut ens! Eller jo, när vi käka. Mer än så har det inte vart! För när han röker tar det max 20 sekunder och sen är han framför burken igen. Jaja, what to do? Jag får lön på onsdag iallafall. Då blir det stan, och där ska massor inhandlas. Allt från alkohol, till skor och hårfärg. Och eventuellt blir det att jag klipper mig! :) nice. Har faktiskt ingenting intressant att skriva så jag tjabblar mest på.. sånnahär inlägg får ni räkna med just nu. Jaja! Ska dra mig i säng. Godnatt :)

Jag älskar dig, finaste!

Tja!
Har sovit riktigt gott inatt. Och länge! Välbehövligt. Somnade till en jävla B-film! Den SÖG. Summer's blood tror jag att den hette. Och slutet som jag såg imorse var ju då riktigt jävla kasst. Inte att rekommendera! Jaja.. Samme ska då hem idag, så får se om jag följer med och skjutsar han, om nu pappa skulle göra det. Annars får jag vara hemma och städa! lols :D haha.. jaja, nu ska jag gå ;> skriver mer sen. Tjio!

Blivit beroende av Mange Myt - Fakebook, btw. Awesome låt på något vänster!

Hemkommen från jobbet nu. Är gode så trött kan jag lova! Har suttit och kikat på nå tishor vi ska beställa till babe som fyller år tre dagar efter mig. :) Han hittade typ bara en. "Die Facebook Die".. Haha! Sötnos :) Har spelat lite nintendo också eftersom hajn är så jävla wow-nörd. Ork it! Och snart ska jag läsa mina älskade bloggar, sen sova förhoppningsvis. Vet inte om jag fick förmiddan imorn, men det märker vi ju. Jaja! Ska klä av mig och ta på mig nå myskläder, och sen läsa alla 100 bloggar. Jaja! Godnatt.

Halloj. Vaknade halv åtta imorse och trodde att jag inte kunde somna om! Vid halv tio(?) hade Samme också vaknat och då la jag mig och somnade i en timma! Haha. Sen var det bara upp och iväg på möte inne i stan :) Efter det blev det Subland med Anna-Lena och sen vidare till blå. Vi satt och planerade litegrann och ska upp på soc nästa vecka eftersom jag har en ny sekreterare. Smid, smid! Jobbar ikväll dock, men sen är jag ledig hela helgen, så vi ska till Samme! Jaja, får avrunda här för papi är hemma nu och ska skjutsa mig, så skriver KANSKE ikväll! Ska försöka bli bättre på hejn ;-) hejs!

Fyller år på torsdag btw (H)

Står i din port står bara still
För en minut sen var du min
en tredjedel av den jag var går hem
för en är krossad, en är din
det här är slutet på vår film

Från och med nu
Från och med du

Ser dig på blåa i april
i telefon i nya jeans
men jag har samma trasor på och röker samma marlboro
jag minns varenda scen ifrån vår film

från och med nu
från och med du

jag blir aldrig samma, från och med du
(från och med då från och med du)
från och med du
(somliga ljus brinner aldrig ut)

står inte ut, står inte ut
ett år försvinner utan ljus
även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur
från och med då

Från och med du, du,du,du
från och med du, du,du,du

ja vi gör det igen samma, ja vi gör det igen samma som förut
somliga ljus brinner aldrig ut

och i din port har ingenting
förändrats utom just på din
för bredvid ditt namn står ett namn till

Blev en ganska så stor besöks-skillnad på bloggen igår. Fast aa, jag vet ju varför!

Hej iallafall.
Har varit en helt okej dag ändå. Var med Rebecca på ica och inhandlade oboy och lite smått och gott, och efter det drog vi hem till mig och käkade, och kollade på Sex and the city 2. Ändå helt okej, fast jag somnade efter inte ens halva filmen. Haha! Har pratat i telefon med baby också som kommer hem imorgon. Awesome! Finns inte ord för hur mycket jag saknar honom. Jaja.. Ska försöka sova nu. Jobb från 14.30 till 23.00! Hörs efter det. ciao :)

You made my life a living hell.

När jag var två år gammal fick jag en hudsjukdom. Eller jag vet inte om man kan kalla det så, men för mig är det en hudsjukdom. Jag fick både atopiskt eksem och soleksem. Grejen var att jag hade det atopiska på vintern, och soleksemet talar ju för sig själv - det var på sommaren, och det var värst! Jag har ingen aning om vad som orsakade det, men som jag har fått höra det så hände det hemma hos min farmor och farfar en olycka. Ingen big deal för många, utan mer sånt som händer småbarn till och från. En olycka! Jag ramlade från två meter rakt ner på en rostig järnstolpe och efter det hade jag ett sår på min högra (eller vänstra, whatever) kind i.. ja, ingen aning hur länge, men som iallafall vägrade läka. Och när det väl hade gjort det så började det blossa upp eksem. Som sagt, atopiskt och sol! Vad jag inte visste var att det skulle ge mig ett jävla helvete. Jag låg inne på sjukhus i flera månader i sträck tillsammans med mamma, och egentligen minns jag ingenting av den tiden. Det var till och från. Ibland hemma, ibland sjukhuset. Kändes iallafall som att jag spenderade den mesta tiden på sjukan.. Även fast jag inte minns så mycket som sagt.. Men jag vet att det var ganska illa! Jag hade stora öppna sår och ingen salva hjälpte. Inga tabletter. Ingenting! Jag minns dock en särskild gång, då vi låg uppe på sunderby sjukhus och hade gjort det väldigt länge. Mamma hade lovat mig att vi skulle åka och bada i boden på nordpolen eller vad det heter, och jag var helt uppspelt - tills läkarna sa att jag inte fick. Att kloret skulle göra det värre, och hela min dag var förstörd. Nej, hela mitt år. Allvarligt talat så minns jag känslan och besvikelsen än idag, och ändå var jag såpass liten. Min mamma tyckte iallafall annat! Hon tyckte nog att det inte kunde bli värre än det redan var, så vi smög ut ur vårat rum och ut ur sjukhuset och mamma tog med mig och badade ändå. Det var nog det bästa som hänt mig, för jag hade så jävla roligt! Efteråt smörjde hon in mig med kortison och dagen efter så var jag NÄSTAN helt utan sår i ansiktet. Efter det badade dom mig i klorvatten nästan varje dag och det gav resultat. Jag minns även hur mycket jag älskade att bada, så jag hade alltid ett årskort på Öjebyns simhall. Jag älskade stället och var där JÄMT! Iallafall.. Jag minns också att läkarna gav besked om att om inte eksemet vuxit bort innan jag var 12-13 så skulle jag ha det hela mitt liv. Jag hoppades, och jag bad till något jag inte tror på varenda dag, för jag ville så gärna vara utan det. Jag ville slippa helvetet på skolan där alla pratade bakom ryggen på mig, där alla skrattade åt mig och såg ner på mig. Jag ville slippa alla domdär orden som "eksemface" och "prickikorv" och "pizzafejs" och allt var det då var. Jag spelade alltid, jag låtsades att jag inte brydde mig, och till en början gjorde jag inte det, men det blev allt svårare med tiden att INTE göra det. Och den dagen kom också, när det atopiska eksemet vuxit bort men soleksemet fanns kvar. Jag blev äldre, och ju mer åren gick började jag må dåligare och dåligare, och jag mådde så extremt dåligt inom mig själv efter allt jag samlat på mig, efter allt folk sagt under alla år, efter allt folk gjort som fick mig att må som jag gjorde. Jag sökte bekräftelse, och det ledde till ett och annat. Stora bråk, fel umgängen, alkohol redan som 10åring, och ja.. bara gudarna vet vad! Tillslut hade jag skapat mitt egna helvete, och jag var för svag för att orka bry mig, så jag låste in mig själv. Det var jag, min musik, mitt svarta, trassliga, äckliga hår, och mitt älskade rakblad. Jag var ingen människa. Jag var en zombie. Jag gick runt som en död människa! Jag vågade inte prata med någon IRL. Jag ville inte höra vad folk hade att säga om mig.. Och så är det nog än idag. Jag är rädd för att gå utanför min ytterdörr och det finns INGENTING som är värre än att vara bland mycket folk. Jag vill inte se folks blickar, för jag vet att dom vet och jag vet vad dom säger. Jag vet vad folk snackar om. Och ja, jag har eksem. Jag har fortfarande kvar mitt soleksem och jag får det tillochfrån, vissa sommrar är dock bättre än andra. Men jag orkar verkligen inte skämmas över det längre. Jag kommer fortfarande inte gå utanför min dörr med sår i ansiktet, men jag tänker heller inte dölja för folk att jag har det, för jag har det, och jag kommer nog förmodligen alltid ha det. Jag kommer nog alltid tycka det är jobbigt, och jag kommer nog aldrig förlåta folk för det dom sagt - mina vänner, mina fiender, min släkt, men aldrig min familj. Under 17 år har jag försökt dölja något som folk redan vet om. Och jag orkar inte göra det längre! Jag vill inte att någon ska "tycka synd om mig" eller whatever. Det enda jag känner och vet med säkerhet är att dethär är inte mitt fel, jag har inte liksom trollat dit dethär själv. Jag kan inte styra över det och det finns ingenting som hjälper, så what to do liksom? Ni får snacka, och jag kommer att ta åt mig, men jag hoppas ni förstår att det är pågrund av många er som jag faktiskt lever i det helvetet jag gör, i det psykiska måendet. Allt ni snackat om, allt ni gjort, allt ni sagt, allt ni.. ja, ni vet vad! Jag säger inte ALLA, men jag vet vad folk känner igen mitt namn för. Eksemface, pizzaface, prickikorven, blablabla! Jag hoppas det gör er lyckliga att trycka ner folk/mig som ni gjort, jag hoppas det var värt det för någon iallafall.. Det kommer lösa sig en vacker dag för mig med, jag kommer också må bra, och jag hoppas ni vet - skrattar bäst som skrattar sist.

Och med det säger jag godnatt. Och att ni egentligen inte vet ett skit, för dethär är inte ens 2% av allt!

lejd kväll igår som slutade hos Krille. Iallafall NÅNSTANS säkert att sova! nu ska jag ut och röka med domhär. shue!

Jag har fingrat fram och tillbaka på tangenterna otroligt länge nu, och utan resultat.
Så jag ger upp och inser att jag inte har något vettigt att skriva om längre.
Inte när det kommer till vad jag känner iallafall. Varför låter allting så jävla fel?
Varför är JAG så jävla fel? Åh. Jag orkar verkligen inte. nu lägger jag mig och sover.

åtta månader med världens finaste och underbaraste person.
det finns inte ord för hur mycket jag älskar dig Samuel.

Hej, och förlåt för den extremt dåliga uppdateringen. Haha!

Har varit en lång vecka. En underbar vecka! Babe har varit här, och han hade med sin dator och vi har spelat riktigt mycket! En natt var vi över hos Anna och Matte och lanade där. Sweet :) Ja, det har varit riktigt roligt och nu har han åkt hem för att packa osv, för imorn drar han iväg till fjällen - Mindre kul. Men det är bara 6 dagar, sen är han hära igen. Haha! Det går fort :) Jaja, kan inte lova något, men jag hoppas iallafall åp bättre uppdatering nu. Nu ska jag se tv-serier! :D HEJ.

Lan med Samme, som just nu sover. Varit på sjukhuset hela förmiddan och nu har jag svinont och kan knappt röra mig. Inte lika roligt, men.. ska sätta igång någon film osv under tiden hajn vilar. Och jag återkommer så fort jag orkar! Känner inte för att blogga speciellt mycket just nu. Tjing! :)

Sådärja, ett problem till ur världen. Skönt! Otroligt jävla skönt.

Och PDOL är över för i år. Lyckat? Inte särskilt. Värt pengarna? Självklart. Bara lite bättre sällskap hade förgyllt domhär tre kvällarna något enormt, men jag valde tyvärr fel person/personer att umgås med. Igår gjorde Anna det iallafall 1000 gånger bättre, så tack för det baby! :) Nu laddar vi upp för LK med nå snyggbabes ;D yeye. Nu ska jag koppla ur min dator och slänga mig in i duschen, och sen blir det att fara och lana :) hare gött, hei

Jag blev dumpad. Den här han-vill-inte-ha-mig-längre-skammen vräker över en likt någonting man aldrig tidigare stött på och när det slår rot i bröstet trasar det sönder en på insidan om och om och om igen. Det bli en förbannat jobbig väg därifrån. Man behöver inte bara trassla med ett brustet hjärta, utan man måste också kämpa med tanken att man var otillräcklig på alla plan möjliga. Fysiskt, psykiskt, utåt, inåt, uppåt, neråt. Jag såg på mig själv i spegeln med avsmak i väldigt lång tid och jag hatade hon som tittade tillbaka på mig. Jag hatade henne för att hon inte dög tillräckligt för att en person skulle önska stanna i hennes närhet en ännu längre tid. Efter det börjar man ogilla allting annat. Man börjar ogilla den andra personen för att den så ”enkelt” kan hoppa på nästa tåg när hjärtat börjat slå normalt igen och minnet av den andras smärta inte längre känns lika konkret. Efter det ogillar man alla andra kära människor och ser man ett par hålla hand på stan skulle man helst av allt vilja plocka fram en motorsåg ur handväskan och såga itu deras händer. Sedan hatar man sig själv igen, för att man börjat ogilla oskyldiga individer och deras kärlek till varandra. Och sedan kommer man underfund med där faktumet att man råkar vara väldigt ogillad själv från den person man gillade mest av allt i hela världen och fortfarande gillar lika mycket och det gör det hela ännu värre. Så det är en förbannat lång väg från första början. Det är femhundraelva olika stadier som man ska ta sig över och förbi, och många gånger kommer man ingenstans utan måste stanna och hämta andan innan man kan försöka jobba sig själv uppåt igen. Och ja, det blir en väldigt ensam kamp, för när smärtan slår så hårt i bröstet så hjälper inga råd, kramar eller filmkvällar. Egentligen. Inte på det viset. Man är ändå ensam med sig själv och smärtan när dagen är slut. Nu pratar jag för mig själv, att äta godis med mina vänner framför en filmrulle hjälpte inte mig på det sättet att smärtan bedövades, men grejen är att det inte heller stjälper. Så det är egentligen onödigt att ligga inne som ett kolli, (även om man vissa dagar behöver det) för tårarna kommer vare sig du ägnat dagen åt att ha roligt eller legat i sängen med täcket till hakan och stirrat i taket tills ögonen nästan torkat ut.

Jag bedövade mig själv med fester, med vänner, med alkohol, med galenskaper och jag tänjde gränser så fort jag fick chansen. Det fungerade relativt bra men jag vaknade aldrig upp med mindre smärta. Dock med fler fina minnen att bevara (plus en sjuihelvetes baksmälla) och en känsla av att jag inte var helt ensam i den här världen. (Idag kan jag önska att jag hade stannat upp ibland och accepterat den verklighet jag inte önskade var på riktigt. Jag var så fruktansvärt förvirrad och trasig att jag hade behövt landat på jorden och tagit smällen av insikt och sen rest mig upp därifrån.) Det är guld värt med människor i sin närhet i situationer där ensamheten skrämmer en som mest. Tjejen i The Ring hade kunnat sitta vid min sängkant när jag kom hem om natten eller det kunde ha krupit tusentals spindlar på golvet, det enda som skrämde mig på riktigt var sängen, tomheten och den obekväma tanken att jag skulle få spendera natten ensam. Ensamheten blir ens värsta fiende. På gott och ont. För tillslut blir ensamheten en styrka och du känner i viss mån att livet inte kan bli så mycket värre och att ingen ska få komma dig nära igen. På så vis blir ensamheten allt ena sekunden, du blir starkare i dig själv och du känner dig plötsligt bekväm i tanken, även om det kan göra att du stöter bort fina människor som bara vill dig väl. Sekunden efter är det vad som skrämmer dig mest och du kryper upp i hörnet av sängen med täcket virat runt kroppen, med kudden i knäet och huvudet nerborrat i den och bara vaggar fram och tillbaka i mörkret.

Jag tror inte att det är meningen att man ska komma över kärlek.

Jag tror inte heller att man kan komma över kärlek. Personer… kanske. De har varit en sådan stor del av ens liv så jag ser inte riktigt hur det är möjligt, men man kommer till en punkt där man klarar av att gå vidare i livet utan dem vid sin sida. Utan att de har någon större betydelse alls mer än att man kan titta tillbaka på en tid då man delade livet med dem. Det handlar mer om att man behöver bli bekväm i och acceptera tanken att det där som kommer att representera kärleken, det kommer att bytas ut. Men framförallt så handlar det om att våga använda kärleken på nytt. Om och om igen. Det var där jag tappade bort mig själv när jag stod där i återvändsgränden. Efter att ha flytt i flera månader och den enda vägen var tillbaka till det som krossat mig i spillror. Jag vågade inte. Jag var osäker. Jag var inte redo. Jag visste inte om jag orkade. Jag har sagt det förr: Det enda som läker ett brustet hjärta är det samma som krossade det. Kärlek. Det spelar ingen roll om du bränner alla bilder i en braskamin (ja, jag gjorde det), ligger med människor bara för att du vill känna närhet och samtidigt göra någon form av dra-du-åt-helvete-gest mot den du delade allting med, (ja, ja gjorde det) eller ger allting av dig själv till första bästa person som du kan tänka dig istället, (ja, jag gjorde det) för det kommer att ta tid. Och det måste få ta tid. Tiden må inte läka såren. Tiden kommer inte att knacka på dörren med nål och tråd, en svalkande salva och en stor kram. Tiden kommer inte att sy igen de ständigt blödande såren och smärtan kommer att fortsätta bränna i bröstet, men vad tiden kommer att göra, är att lindra. Minnet av det där första slaget, den där första biten av hjärtat som lossar och andnöden som kommer med paniken som rusar genom blodet, kommer sakna att blekna och du kommer att upptäcka att där du står flera månader senare… det är en ganska behaglig plats. Det är en återvändsgränd. Och du måste gå tillbaka. Tillbaka där allting började den där gången det bara var ljuvt. Där det bara var smekningar, nätter av närhet och en känsla av att världen var så himla lätt för du skulle inte behöva möta den ensam. Någonstans måste man plocka fram de minnena igen och tränga bort smärtan och sakta men säkert vända om och gå tillbaka. Sedan ska man hålla fast vid det. Hårt. Känslan av att man kan ta sig tillbaka. Att det går. Och jag lovar er, smärtan kommer att komma den dagen det händer igen, på samma sätt, men vägen tillbaka blir lättare. Du har varit där för och du vet att du klarar det. Och det finns en, en enda liten grej som är positivt med smärtan. Det du kände hade betydelse och att få uppleva någonting i det här livet som har betydelse på riktigt, på det planet, (och framför allt, att ha fått möjligheten att träffa på någon som har egenskapen att beröra dig hela vägen in i hjärtat) det är någonting ovärderligt i sig. Det finns inga garantier på att det kommer att hända oss i det här livet. Inga alls.

Men ja, det är en väldigt jobbig tid.

Det är tungt, det är vemodigt, det är smärtsamt och du går på knäna. Du faller oftare än du reser dig upp och du blir nästintill destruktiv i din kamp att hitta den där lilla gnistan igen. Ibland vill man inte vakna. Inte gå upp. Inte gå ut. Man vill bara ligga i fosterställning och låta sorgen dränka en helt. Det blir så. Vad jag gjorde, mer än bedövade mig själv med fester och galenskaper, var att jag grävde ner mig i min kreativitet. Jag satt uppe till sent om nätterna och ritade, gjorde kollage, skrev tills fingrarna nästintill blödde och knäppte bilder. Jag blev rebellisk på ett annat plan och ville synas överallt. Jag ville vara betydelsefull. Bli bekräftad. Åtrådd. Älskad. Jag ville visa att jag levde och jag ville känna att jag levde. Mitt liv blev galet. Det var galet. Det kantrades av bråk och tårar, då jag och den andra personen hatade att se varandra med andra. Vi såg varandra fortfarande som någon som var stämplad med den andres ensamrätt, även om han gick vidare väldigt fort och snart hade ett nytt förhållande. Det var en tung tid, för oss båda. Vi var varandras första riktiga kärlek och vi försökte för hårt att vara bästa vänner, det hela slutade med att vi blev bittra fiender i en kamp ingen av oss kunde vinna. Idag är relationen, som sagt, bra. Vi är vänner och vi kan prata utan att det blir obekvämt eller konstigt, och vi kan fortfarande boxa varandra på axeln och slå den andra i huvudet när vi har olika åsikter och sedan skratta efteråt. Mitt liv kantrades också av nya erövringar, av leenden och utekvällar som nådde helt nya nivåer. Jag blev orädd på ett annat vis och ville visa världen att jag klarade av att gå utanför dörren. Att jag stod upp och att jag tänkte fortsätta stå upp. Jag hade fortfarande stunder då jag drog täcket över huvudet, då jag bara lät telefonen ringa och inte klev upp på en hel dag, men de kom allt mer sällan. När man springer ifrån någonting kommer man till ett skede då man blir trött och verkligheten jagar ikapp. Jag hade väldigt svårt att komma över den här tomheten och värken i bröstet som dag ut och dag in skvallrade om att någonting fattades. Att någonting ryckts ut och aldrig blivit ersatt. Jag skulle inte säga att jag klarade mig bra, för det gjorde jag inte. Det var den värsta tiden i mitt liv. Kanske för att jag fick utstå så många andra tragedier vid sidan av och att jag bor i en liten stad där man inte kan komma undan vad som är verkligt och inte. Det var en tid som än idag ger mig en klump i magen och jag är rädd för att hamna där igen. Men någonstans kan jag inte komma ifrån att det är värt det. Att alla mirakel som man får uppleva med en annan människa väger upp smärtan, även om det kommer en tid då man inte bryr sig om man kommer att vakna eller inte dagen efter. Som sagt, det var den värsta tiden i mitt liv.

Så hur man kommer över det, det vet jag inte.

Precis som jag sa tidigare tror jag inte att man kan och att det inte är meningen. Jag tror att man bara måste hitta en punkt där man kan fokusera bort det som gör ont och våga bygga upp modet att använda kärleken igen, för att det enda som läker ett brustet hjärta på riktigt är det samma som krossade det. Man kommer att gå vidare och man kommer att uppleva dagar då smärtan är helt borta, men saknaden kommer alltid att gå som ett sus genom tomrummet i hjärtat. Människor är gjorda att älska och det är någonting naturligt som kroppen kräver både psykiskt och fysiskt, så när hjärtat en gång gått itu, kommer det att kräva en lagning. Kärlek är nog, tror jag, det enda som återvänder när det väl gått förlorat. Nu är jag bara arton år gammal och har bara varit kär två gånger. Men jag är inte direkt okysst och jag vet vad den här världen har att erbjuda. Jag vet hur underbart det kan vara och hur ont det kan göra, men jag tror på den. På kärleken. Och jag kan inte se ett liv utan den, även om den släpade mig efter sig i ett brinnande helvete en period av mitt liv.

Och ja. Det var väl det jag hade att säga om det.

by: laurau.blogg.se