...

Jag sitter kvar igen, nu saknar jag min bästavän
den enda som fick höra allt och kände samma sak som mig.
Som kunde gråta med mig, skratta när det kändes bra
som inte prata skit och ljög, ja det var riktig vänskap.
Nu så är det ytligt hela tiden, vart är livet kompis?
du vet den tiden då vi hängde, nu är allt så konstigt.
jag kommer aldrig glömma tiden då vi gick i skolan,
skippa sista matten, satt och snacka ut om allt i solen.
berätta saker som man inte ens har sagt till nån idag
jag minns det väl, men du försvann, nu är det bara jag
jag kanske glömmer dig, javisst.. men jag kan minnas allting,
kärlek till en vän var det som byggde denna arma framtid.
jag vet att vi var dom som kom och gick från varsin stad,
vi dela samma blod men nu så hörs vi inte längre av

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0