Det handlar om att spela stark, fast man inte är det.
Jag skulle dricka min alkohol. Jag skulle träffa dig i dimman. Jag skulle hålla din hand som jag gjorde då, smeka dig över kinden och berätta att jag älskar dig. Jag skulle hålla dig hårt och aldrig någonsin släppa taget om dig. Vi skulle inte bråka längre. Vi skulle inte tjaffsa om allting som kommer i vår väg. Det skulle vara du och jag som i dom nyktra stunderna.. Jag skulle ta tillbaka allt idiotiskt och dumt jag sagt och gjort och jag skulle göra dig hel. Jag skulle göra mig själv hel.. Men älskling? Har du fallit tillbaka? Tillbaka till dimman där du knappt vet vad du heter. Där dagarna går förbi och när du på en måndag tror att det är fredag. För dig är det fredag hela veckan. Älskling? Håll om mig hårt i det greppet där jag inte tar mig ut. Håll om mig tills jag somnar. Vänd mig mot dig, för mitt huvud mot ditt bröst. Låt mig höra ditt hjärta slå. Pussa mig godnatt, pussa mig på pannan och säg att jag är den enda du vill ha. Viska att du tycker om mig mer och mer för varje dag. Nej, först och främst; kom tillbaka. Jag kan inte stå upp utan dig. Jag kan inte andas. Jag tappar balansen och faller. Du har slutat höra av dig igen, och på något vänster vill en del av mig släppa dig, den andra till sluta tänka men en annan del av mig kämpar sig fast vid dig för att du var en av de få som fick mig att stanna kvar.. Det sägs att personer är som pusselbitar, att två alltid passar ihop. Du är dock inte min andra del. Du är inte den pusselbiten som jag hör ihop med, det sa du själv. Men jag kan inte bara glömma dig och det som var och det som kunde bli. Och jag måste fråga.. Saknar du det vi hade? Gör det lika ont inom dig som det gör inom mig? Det vi var.. Önskar du inte ibland att du trots allt hade kunnat stanna kvar? När du tänker på oss, ler du då? Är du glad eller ledsen över att det inte längre är vi två? Jag saknar dig, och oss hela tiden, varje dag. Varför gick du? Jag behöver ditt stöd och dina ord, jag behöver dig allra mest nu. Jag är inte rädd för att möta dig.. jag är rädd för känslorna. Smärtan att det ska tyngas ner mer. Jag är rädd för att möta dig och sen se dig gå. Du ser inte.. jag verkar inte lycklig, jag ÄR lycklig.. med dig! Grejen är den att det handlar om att glömma, att släppa taget. Men tänk om jag inte kan? Älskling.. kom in i min värld och bygg upp mina söndersmulade minnen.. Gör det förflutna lite mer verkligt så att jag kan börja leva från grunden!
Kommentarer
Trackback
