Det finns risk att det kommer låta tjatigt, och att hälften av mina läsare inte ens kommer att läsa dethär, men dom två riskerna tar jag för min egen skull.. Tycker inte om det som gör så ont!

Sitter med fet ångest och snurrar håret runt pekfingret. Hela huset är tomt, så nu är det okej att gråta. Jag vet inte om det finns så speciellt mycket att skriva, för hur mycket jag än försöker gräva allt djupare inne i mig så finns det ingen vettig förklaring till att jag känner som jag gör. Som vanligt letar jag mig till allt mer deppiga låtar, som dessutom bara får mig att känna mig ännumer deprimerad, och ibland önskar jag att någon var här med mig just nu. Jag vet att personen inte hade fått ta i mig, för risken är stor att jag skulle få panik och rusa ut ur huset och springa så långt som benen orkar bära. Men det hade varit skönt om någon såg mig som jag är nu. Någon som ser hur det är när det är som värst. Det kan inte låta bli att slå mig i bakhuvudet som en jävla sten i 180 km/h eller något, att jag inte riktigt hunnit känna efter, hela denhär grejen med Niklas. Jag har inte kunnat gråta, det har varit för mycket folk som omfamnat mig på ett eller annat sätt. Det har liksom hela tiden varit någon runt omkring, som kollat på mig, som tvingat fram ett leénde. Trots att jag känt mig ovanligt glad denhär helgen så har det mot slutet av dagarna ändå bara känts värdelöst! Jag har känt mig väldigt deprimerad och har velat gråta fast det inte kommit tårar, så inombords har jag varit trasig, hela helgen. Och Niklas.. Jag vet vad du hade gjort om du hade varit här nu. Du hade tagit fram en öl, räckt den till mig och sagt "fuck it!", och även om det är det enda jag vill göra just nu, så har jag gett ett löfte på att inte göra det, så att supa bort min ångest är i nuläget inget alternativ. Inte om jag fortfarade vill sväva bland mina alldeles egna rosa moln dom kommande veckorna. Jag tror att allt har gått för fort. Det har gått lite mer än en månad sen jag började jobba på mig själv som dom vill kalla det, (nu vet jag att det är vissa av dom som läser min blogg, men alla behöver inte ta åt sig) och ibland kan jag känna att jag inte åstadkommit ett jävla skit under domhär veckorna. Dom tre första gick jag som en jävla zombie igenom. Jag hängde bara med i alla svängar! Och sen när min kom tillbaka igen, och alla mina känslor började fungera igen, och när mitt hjärnkontor öppnade och när allting började fungera igen, så är jag mitt uppe i något jag känner att jag inte kan hantera, eller överhuvudtaget kontrollera. Det är som att domhär veckorna bara sprungit iväg med mig på ryggen, och jag har hängt med och lyssnat utan att ta in något. Det får mig att vilja ge upp, fastän jag vet att dehär är den sista chans jag har på att faktiskt skaffa mig ett liv och en framtid. Men det är så mycket gamla sår, sår som börjat läka, som rivs upp och börjar ömma och blöda igen. Och det om något är verkligen sjukt jobbigt, och får mig att tappa suget och bara vilja sova hela tiden. Åtminstonde på morgonen! Det var lättare förut, när jag hade händerna fulla för att slippa känna efter, då när min försvann. Nu är det svårt igen. Nu när jag känner saker, när jag varenda dag är klarvaken. Usch, jag vet inte ens själv vad jag skriver. Det känns som att det enda jag kan göra är att gråta. Just nu känns det som att det aldrig kommer ta slut, även fast jag vet att jag inte kan gråta föralltid.

Jag behöver dig som mest nu. Nu när det för första gången på nästan 14 dagar du är 2 mil ifrån mig och ligger och sover, och förmodligen inte kommer läsa dethär överhuvudtaget. Fan vad livet är svårt ibland!