You made my life a living hell.

När jag var två år gammal fick jag en hudsjukdom. Eller jag vet inte om man kan kalla det så, men för mig är det en hudsjukdom. Jag fick både atopiskt eksem och soleksem. Grejen var att jag hade det atopiska på vintern, och soleksemet talar ju för sig själv - det var på sommaren, och det var värst! Jag har ingen aning om vad som orsakade det, men som jag har fått höra det så hände det hemma hos min farmor och farfar en olycka. Ingen big deal för många, utan mer sånt som händer småbarn till och från. En olycka! Jag ramlade från två meter rakt ner på en rostig järnstolpe och efter det hade jag ett sår på min högra (eller vänstra, whatever) kind i.. ja, ingen aning hur länge, men som iallafall vägrade läka. Och när det väl hade gjort det så började det blossa upp eksem. Som sagt, atopiskt och sol! Vad jag inte visste var att det skulle ge mig ett jävla helvete. Jag låg inne på sjukhus i flera månader i sträck tillsammans med mamma, och egentligen minns jag ingenting av den tiden. Det var till och från. Ibland hemma, ibland sjukhuset. Kändes iallafall som att jag spenderade den mesta tiden på sjukan.. Även fast jag inte minns så mycket som sagt.. Men jag vet att det var ganska illa! Jag hade stora öppna sår och ingen salva hjälpte. Inga tabletter. Ingenting! Jag minns dock en särskild gång, då vi låg uppe på sunderby sjukhus och hade gjort det väldigt länge. Mamma hade lovat mig att vi skulle åka och bada i boden på nordpolen eller vad det heter, och jag var helt uppspelt - tills läkarna sa att jag inte fick. Att kloret skulle göra det värre, och hela min dag var förstörd. Nej, hela mitt år. Allvarligt talat så minns jag känslan och besvikelsen än idag, och ändå var jag såpass liten. Min mamma tyckte iallafall annat! Hon tyckte nog att det inte kunde bli värre än det redan var, så vi smög ut ur vårat rum och ut ur sjukhuset och mamma tog med mig och badade ändå. Det var nog det bästa som hänt mig, för jag hade så jävla roligt! Efteråt smörjde hon in mig med kortison och dagen efter så var jag NÄSTAN helt utan sår i ansiktet. Efter det badade dom mig i klorvatten nästan varje dag och det gav resultat. Jag minns även hur mycket jag älskade att bada, så jag hade alltid ett årskort på Öjebyns simhall. Jag älskade stället och var där JÄMT! Iallafall.. Jag minns också att läkarna gav besked om att om inte eksemet vuxit bort innan jag var 12-13 så skulle jag ha det hela mitt liv. Jag hoppades, och jag bad till något jag inte tror på varenda dag, för jag ville så gärna vara utan det. Jag ville slippa helvetet på skolan där alla pratade bakom ryggen på mig, där alla skrattade åt mig och såg ner på mig. Jag ville slippa alla domdär orden som "eksemface" och "prickikorv" och "pizzafejs" och allt var det då var. Jag spelade alltid, jag låtsades att jag inte brydde mig, och till en början gjorde jag inte det, men det blev allt svårare med tiden att INTE göra det. Och den dagen kom också, när det atopiska eksemet vuxit bort men soleksemet fanns kvar. Jag blev äldre, och ju mer åren gick började jag må dåligare och dåligare, och jag mådde så extremt dåligt inom mig själv efter allt jag samlat på mig, efter allt folk sagt under alla år, efter allt folk gjort som fick mig att må som jag gjorde. Jag sökte bekräftelse, och det ledde till ett och annat. Stora bråk, fel umgängen, alkohol redan som 10åring, och ja.. bara gudarna vet vad! Tillslut hade jag skapat mitt egna helvete, och jag var för svag för att orka bry mig, så jag låste in mig själv. Det var jag, min musik, mitt svarta, trassliga, äckliga hår, och mitt älskade rakblad. Jag var ingen människa. Jag var en zombie. Jag gick runt som en död människa! Jag vågade inte prata med någon IRL. Jag ville inte höra vad folk hade att säga om mig.. Och så är det nog än idag. Jag är rädd för att gå utanför min ytterdörr och det finns INGENTING som är värre än att vara bland mycket folk. Jag vill inte se folks blickar, för jag vet att dom vet och jag vet vad dom säger. Jag vet vad folk snackar om. Och ja, jag har eksem. Jag har fortfarande kvar mitt soleksem och jag får det tillochfrån, vissa sommrar är dock bättre än andra. Men jag orkar verkligen inte skämmas över det längre. Jag kommer fortfarande inte gå utanför min dörr med sår i ansiktet, men jag tänker heller inte dölja för folk att jag har det, för jag har det, och jag kommer nog förmodligen alltid ha det. Jag kommer nog alltid tycka det är jobbigt, och jag kommer nog aldrig förlåta folk för det dom sagt - mina vänner, mina fiender, min släkt, men aldrig min familj. Under 17 år har jag försökt dölja något som folk redan vet om. Och jag orkar inte göra det längre! Jag vill inte att någon ska "tycka synd om mig" eller whatever. Det enda jag känner och vet med säkerhet är att dethär är inte mitt fel, jag har inte liksom trollat dit dethär själv. Jag kan inte styra över det och det finns ingenting som hjälper, så what to do liksom? Ni får snacka, och jag kommer att ta åt mig, men jag hoppas ni förstår att det är pågrund av många er som jag faktiskt lever i det helvetet jag gör, i det psykiska måendet. Allt ni snackat om, allt ni gjort, allt ni sagt, allt ni.. ja, ni vet vad! Jag säger inte ALLA, men jag vet vad folk känner igen mitt namn för. Eksemface, pizzaface, prickikorven, blablabla! Jag hoppas det gör er lyckliga att trycka ner folk/mig som ni gjort, jag hoppas det var värt det för någon iallafall.. Det kommer lösa sig en vacker dag för mig med, jag kommer också må bra, och jag hoppas ni vet - skrattar bäst som skrattar sist.

Och med det säger jag godnatt. Och att ni egentligen inte vet ett skit, för dethär är inte ens 2% av allt!