Jag blev dumpad. Den här han-vill-inte-ha-mig-längre-skammen vräker över en likt någonting man aldrig tidigare stött på och när det slår rot i bröstet trasar det sönder en på insidan om och om och om igen. Det bli en förbannat jobbig väg därifrån. Man behöver inte bara trassla med ett brustet hjärta, utan man måste också kämpa med tanken att man var otillräcklig på alla plan möjliga. Fysiskt, psykiskt, utåt, inåt, uppåt, neråt. Jag såg på mig själv i spegeln med avsmak i väldigt lång tid och jag hatade hon som tittade tillbaka på mig. Jag hatade henne för att hon inte dög tillräckligt för att en person skulle önska stanna i hennes närhet en ännu längre tid. Efter det börjar man ogilla allting annat. Man börjar ogilla den andra personen för att den så ”enkelt” kan hoppa på nästa tåg när hjärtat börjat slå normalt igen och minnet av den andras smärta inte längre känns lika konkret. Efter det ogillar man alla andra kära människor och ser man ett par hålla hand på stan skulle man helst av allt vilja plocka fram en motorsåg ur handväskan och såga itu deras händer. Sedan hatar man sig själv igen, för att man börjat ogilla oskyldiga individer och deras kärlek till varandra. Och sedan kommer man underfund med där faktumet att man råkar vara väldigt ogillad själv från den person man gillade mest av allt i hela världen och fortfarande gillar lika mycket och det gör det hela ännu värre. Så det är en förbannat lång väg från första början. Det är femhundraelva olika stadier som man ska ta sig över och förbi, och många gånger kommer man ingenstans utan måste stanna och hämta andan innan man kan försöka jobba sig själv uppåt igen. Och ja, det blir en väldigt ensam kamp, för när smärtan slår så hårt i bröstet så hjälper inga råd, kramar eller filmkvällar. Egentligen. Inte på det viset. Man är ändå ensam med sig själv och smärtan när dagen är slut. Nu pratar jag för mig själv, att äta godis med mina vänner framför en filmrulle hjälpte inte mig på det sättet att smärtan bedövades, men grejen är att det inte heller stjälper. Så det är egentligen onödigt att ligga inne som ett kolli, (även om man vissa dagar behöver det) för tårarna kommer vare sig du ägnat dagen åt att ha roligt eller legat i sängen med täcket till hakan och stirrat i taket tills ögonen nästan torkat ut.

Jag bedövade mig själv med fester, med vänner, med alkohol, med galenskaper och jag tänjde gränser så fort jag fick chansen. Det fungerade relativt bra men jag vaknade aldrig upp med mindre smärta. Dock med fler fina minnen att bevara (plus en sjuihelvetes baksmälla) och en känsla av att jag inte var helt ensam i den här världen. (Idag kan jag önska att jag hade stannat upp ibland och accepterat den verklighet jag inte önskade var på riktigt. Jag var så fruktansvärt förvirrad och trasig att jag hade behövt landat på jorden och tagit smällen av insikt och sen rest mig upp därifrån.) Det är guld värt med människor i sin närhet i situationer där ensamheten skrämmer en som mest. Tjejen i The Ring hade kunnat sitta vid min sängkant när jag kom hem om natten eller det kunde ha krupit tusentals spindlar på golvet, det enda som skrämde mig på riktigt var sängen, tomheten och den obekväma tanken att jag skulle få spendera natten ensam. Ensamheten blir ens värsta fiende. På gott och ont. För tillslut blir ensamheten en styrka och du känner i viss mån att livet inte kan bli så mycket värre och att ingen ska få komma dig nära igen. På så vis blir ensamheten allt ena sekunden, du blir starkare i dig själv och du känner dig plötsligt bekväm i tanken, även om det kan göra att du stöter bort fina människor som bara vill dig väl. Sekunden efter är det vad som skrämmer dig mest och du kryper upp i hörnet av sängen med täcket virat runt kroppen, med kudden i knäet och huvudet nerborrat i den och bara vaggar fram och tillbaka i mörkret.

Jag tror inte att det är meningen att man ska komma över kärlek.

Jag tror inte heller att man kan komma över kärlek. Personer… kanske. De har varit en sådan stor del av ens liv så jag ser inte riktigt hur det är möjligt, men man kommer till en punkt där man klarar av att gå vidare i livet utan dem vid sin sida. Utan att de har någon större betydelse alls mer än att man kan titta tillbaka på en tid då man delade livet med dem. Det handlar mer om att man behöver bli bekväm i och acceptera tanken att det där som kommer att representera kärleken, det kommer att bytas ut. Men framförallt så handlar det om att våga använda kärleken på nytt. Om och om igen. Det var där jag tappade bort mig själv när jag stod där i återvändsgränden. Efter att ha flytt i flera månader och den enda vägen var tillbaka till det som krossat mig i spillror. Jag vågade inte. Jag var osäker. Jag var inte redo. Jag visste inte om jag orkade. Jag har sagt det förr: Det enda som läker ett brustet hjärta är det samma som krossade det. Kärlek. Det spelar ingen roll om du bränner alla bilder i en braskamin (ja, jag gjorde det), ligger med människor bara för att du vill känna närhet och samtidigt göra någon form av dra-du-åt-helvete-gest mot den du delade allting med, (ja, ja gjorde det) eller ger allting av dig själv till första bästa person som du kan tänka dig istället, (ja, jag gjorde det) för det kommer att ta tid. Och det måste få ta tid. Tiden må inte läka såren. Tiden kommer inte att knacka på dörren med nål och tråd, en svalkande salva och en stor kram. Tiden kommer inte att sy igen de ständigt blödande såren och smärtan kommer att fortsätta bränna i bröstet, men vad tiden kommer att göra, är att lindra. Minnet av det där första slaget, den där första biten av hjärtat som lossar och andnöden som kommer med paniken som rusar genom blodet, kommer sakna att blekna och du kommer att upptäcka att där du står flera månader senare… det är en ganska behaglig plats. Det är en återvändsgränd. Och du måste gå tillbaka. Tillbaka där allting började den där gången det bara var ljuvt. Där det bara var smekningar, nätter av närhet och en känsla av att världen var så himla lätt för du skulle inte behöva möta den ensam. Någonstans måste man plocka fram de minnena igen och tränga bort smärtan och sakta men säkert vända om och gå tillbaka. Sedan ska man hålla fast vid det. Hårt. Känslan av att man kan ta sig tillbaka. Att det går. Och jag lovar er, smärtan kommer att komma den dagen det händer igen, på samma sätt, men vägen tillbaka blir lättare. Du har varit där för och du vet att du klarar det. Och det finns en, en enda liten grej som är positivt med smärtan. Det du kände hade betydelse och att få uppleva någonting i det här livet som har betydelse på riktigt, på det planet, (och framför allt, att ha fått möjligheten att träffa på någon som har egenskapen att beröra dig hela vägen in i hjärtat) det är någonting ovärderligt i sig. Det finns inga garantier på att det kommer att hända oss i det här livet. Inga alls.

Men ja, det är en väldigt jobbig tid.

Det är tungt, det är vemodigt, det är smärtsamt och du går på knäna. Du faller oftare än du reser dig upp och du blir nästintill destruktiv i din kamp att hitta den där lilla gnistan igen. Ibland vill man inte vakna. Inte gå upp. Inte gå ut. Man vill bara ligga i fosterställning och låta sorgen dränka en helt. Det blir så. Vad jag gjorde, mer än bedövade mig själv med fester och galenskaper, var att jag grävde ner mig i min kreativitet. Jag satt uppe till sent om nätterna och ritade, gjorde kollage, skrev tills fingrarna nästintill blödde och knäppte bilder. Jag blev rebellisk på ett annat plan och ville synas överallt. Jag ville vara betydelsefull. Bli bekräftad. Åtrådd. Älskad. Jag ville visa att jag levde och jag ville känna att jag levde. Mitt liv blev galet. Det var galet. Det kantrades av bråk och tårar, då jag och den andra personen hatade att se varandra med andra. Vi såg varandra fortfarande som någon som var stämplad med den andres ensamrätt, även om han gick vidare väldigt fort och snart hade ett nytt förhållande. Det var en tung tid, för oss båda. Vi var varandras första riktiga kärlek och vi försökte för hårt att vara bästa vänner, det hela slutade med att vi blev bittra fiender i en kamp ingen av oss kunde vinna. Idag är relationen, som sagt, bra. Vi är vänner och vi kan prata utan att det blir obekvämt eller konstigt, och vi kan fortfarande boxa varandra på axeln och slå den andra i huvudet när vi har olika åsikter och sedan skratta efteråt. Mitt liv kantrades också av nya erövringar, av leenden och utekvällar som nådde helt nya nivåer. Jag blev orädd på ett annat vis och ville visa världen att jag klarade av att gå utanför dörren. Att jag stod upp och att jag tänkte fortsätta stå upp. Jag hade fortfarande stunder då jag drog täcket över huvudet, då jag bara lät telefonen ringa och inte klev upp på en hel dag, men de kom allt mer sällan. När man springer ifrån någonting kommer man till ett skede då man blir trött och verkligheten jagar ikapp. Jag hade väldigt svårt att komma över den här tomheten och värken i bröstet som dag ut och dag in skvallrade om att någonting fattades. Att någonting ryckts ut och aldrig blivit ersatt. Jag skulle inte säga att jag klarade mig bra, för det gjorde jag inte. Det var den värsta tiden i mitt liv. Kanske för att jag fick utstå så många andra tragedier vid sidan av och att jag bor i en liten stad där man inte kan komma undan vad som är verkligt och inte. Det var en tid som än idag ger mig en klump i magen och jag är rädd för att hamna där igen. Men någonstans kan jag inte komma ifrån att det är värt det. Att alla mirakel som man får uppleva med en annan människa väger upp smärtan, även om det kommer en tid då man inte bryr sig om man kommer att vakna eller inte dagen efter. Som sagt, det var den värsta tiden i mitt liv.

Så hur man kommer över det, det vet jag inte.

Precis som jag sa tidigare tror jag inte att man kan och att det inte är meningen. Jag tror att man bara måste hitta en punkt där man kan fokusera bort det som gör ont och våga bygga upp modet att använda kärleken igen, för att det enda som läker ett brustet hjärta på riktigt är det samma som krossade det. Man kommer att gå vidare och man kommer att uppleva dagar då smärtan är helt borta, men saknaden kommer alltid att gå som ett sus genom tomrummet i hjärtat. Människor är gjorda att älska och det är någonting naturligt som kroppen kräver både psykiskt och fysiskt, så när hjärtat en gång gått itu, kommer det att kräva en lagning. Kärlek är nog, tror jag, det enda som återvänder när det väl gått förlorat. Nu är jag bara arton år gammal och har bara varit kär två gånger. Men jag är inte direkt okysst och jag vet vad den här världen har att erbjuda. Jag vet hur underbart det kan vara och hur ont det kan göra, men jag tror på den. På kärleken. Och jag kan inte se ett liv utan den, även om den släpade mig efter sig i ett brinnande helvete en period av mitt liv.

Och ja. Det var väl det jag hade att säga om det.

by: laurau.blogg.se