Idag, fast för 10 månader sen, var det dagen-före-lucia-på-skolan-kvällen och det var fest här.
Mer folk än väntat kom, bland annat Samme. Underbart!
Jag kände dig inte, älskling. Och det blev en helvetes lång, jobbig, frustrerande och krokig väg att vandra.
Många hinder, mycket bråk och mycket tårar. Men jag känner dig nu.
Jag vet inte längre bara vem du är, utan jag känner dig. Och jag kanske inte vet precis ALLT om dig,
och du vet långt ifrån allt om mig, även om du vet mycket. Men jag känner dig iallafall.
Trots att vi har haft våra bråk, och trots allt som hänt så har vi alltid hittat tillbaks till varandra.
Det måste väl betyda något, eller? Och tro mig..
Jag älskar varenda sekund jag spenderar tillsammans med dig, hjärtat.
Kan knappt förstå att det redan gått 10 månader.
Fyfan vad jag älskar dig. Finns inte ord!
Tack för att du är min, och tack för allt du gör. Du gör mitt liv så mycket bättre!
Jag vill aldrig någonsin vara utan dig. Aldrig!