Med risk att dethär kommer bli jävligt kladdigt och icket-ihophängande så att säga, så tänker jag skriva av mig. åtminstonde lite, för jag har heeeeelt tappat dethär med skrivandet. Vet inte ens hur jag ska formulera mig längre. Till råga på allt är jag förbannat trött och känner en massa känslor som jag inte själv förstår vad det är. Och med risk för att det kommer bli en kilometer långt, men ni behöver absolut inte läsa!

För 6 månader sen stod jag vid en tvåvägskorsning i mitt liv, och i vissa tillfällen kan jag känna att jag tog fel väg. "Hur fan tänkte du när du valde denna? Du kommer ju aldrig klara av dethär. Tänk på allt du förlorat. Tänk på vart du hade kunnat vara ikväll. Tänk på vad du kunde ha gjort!" Och i andra så tänker jag: "fyfan vad bra! Du har ett mål, någonstans du vill nå. Du har en underbar familj och pojkvän!"

Men vart har jag mina vänner? Vart försvann dom? Dom som alltid skulle förstå mig och finnas där, varför trillade dom bort en efter en? Okej, vi bor i en liten stad och allt som finns här att göra är att supa. Om man nu inte är miljonär och har råd till att dra ut varenda helg och göra något annat! Man behöver ju inte alltid hitta på något, men när man väl gör det så har man inte så många andra valmöjligheter än alkohol. Enligt mig är det så, jag tycker verkligen det. Och nu tänker ni säkert: "Men alkohol kostar ju också pengar!" självklart. Men 5 öl går på 50 spänn, och har man inte 50 spänn så snyltar man. That's it! Iallafall.. Jag började på blå och började försöka styra upp mitt liv, och allt eftersom blev jag både tvungen att rensa bland mina vänner + att en jävla massa trillade bort, och i dagens läge har jag fan ingen. Absolut ingen! Jag har dom jag ringer när det är fest, och som ringer mig när det är fest. Men vafan? Och jag har EN underbar bästa kompis som jag känt i 15 år som jag kan hitta på något annat än bara supa med, men vart fan är dom andra? Bara undrar, och egentligen saknar!

Whatever. Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Vet inte ens vad jag vill ha sagt. Känner så mycket och kan inte sätta fingret på vad det är. Eller rättare sagt så känner jag förbannat mycket, men samtidigt känner jag mig så tom. Åtminstonde tom på ord! Vad vill jag skriva? Vad vill jag säga? Vad låter vettigt? Jag vet inte.. Jag vet ingenting!

Jag saknar så mycket. Jag saknar att kunna sova på nätterna, och jag saknar att vakna på morgon och inte ha en känsla av att dagen kommer bli åt helvete. Jag saknar vänersborg, jag saknar när jag var mindre, jag saknar spänningen i att rymma härifrån för att tänka; Fan! nu ska jag ALDRIG mer tillbaka. Och jag saknar mina vänner, er från vänersborg! Jag saknar att umgås med er, jag saknar att hitta på helt sjuka saker med er, jag saknar att gömma mig hos er och jag saknar att sakna er. Jag saknar alla domdär gångerna då det bara var TVÅ DAGAR KVAR, sen skulle vi ses igen! Jag saknar domdär gångerna då jag klev av tåget och andades in luften, luften från världens bästa stad som jag ALLTID tyckte hade en så annorlunda doft. Jag saknar att leta runt med blicken bland 100 människor för att se någon av er alltid stå där och vänta. Jag saknar att springa fram till er och krama sönder er och nästan gråta av glädje! Jag saknar när det var 2 veckor kvar innan jag behövde lämna er igen. Jag saknar allt!

Men varenda början har ett slut, och det är över ett år sen jag träffade er. Fyfan vad tiden går fort och fyfan vad jag inte vill vara myndig. Jag vill vara 15 igen. Jag vill vara oss igen. Jag vill vara med er igen!

..men sen igen, nä. Jag vill bara vara här, nu, jag vill leva och jag vill vara frisk och jag vill älska. Jag vill vara trygg och påväg nånstans. Jag vill ta tag i mitt liv och jag vill plugga, ta mitt körkort, och jag vill flytta. Långt härifrån! Jag vill så mycket, men allt känns så himla långt bort. Kommer jag nånsin ta mig dit,