Hur skulle jag någonsin kunna vara lycklig, när den enda jag har av betydelse, är olycklig?

Doften av din parfym är på mitt täckte. Jag hittade en liknande på affären idag.. Sprayade två gånger på halsen, och gick därifrån. Gnuggade av på täcket.. Svårare än så var det inte för att få mig att ligga vaken ännu en natt. Jag kan inte. Jag saknar. Det är så längesen nu.. Så längesen jag träffade dig sist, och jag ber om ursäkt, men jag orkar inte. Hur ska jag? Denhär bloggen är värdelös. Jag brukade skriva om allt jag någonsin kände, och nu kan jag inte ens det. Vad händer med mig? Varför kan jag inte formulera mig längre? Varför försvann du? Förstår du inte att jag behöver dig? Ingenting är rättvist.. Allt är bara fel.. Ser du inte att jag håller på att falla åt helvete? Ser du inte att det gör ont, ändå in i själen? Ser du inte att jag snart lägger mig ner för att aldrig mer kliva upp? Förstår du inte att jag inte orkar..? Hur gör jag en natt som denhär? En natt då ingenting finns till hands förutom en massa TV-serier som är värdelösa vid ett tillfälle som dethär..? Vad gör jag när jag behöver prata med dig, då jag behöver råd och svar, och då jag enbart kan ställa mina frågor? Hur gör jag när jag behöver någon som ger svar på allt jag undrar, allt jag funderar över? Och hur gör jag när den enda personen i hela världen jag kunde prata med om ALLT, är borta? Hur öppnar jag mig då? Hur kan jag lita på någon annan? Visserligen finns det många jag kan säga mycket till, men det är så jävla mycket annat jag fan inte törs prata om.. Vart finns du då? Jag vet vart du finns, jag orkar bara inte tro på det. Du vet alla domdär gångerna då jag låg här helt förstörd och inte ens orkade lyfta armarna, då jag bara sov, sov och sov och då jag hade tusen frågor som du alltid besvarade i mina drömmar? Varför finns du inte ens där längre? Varför hälsar du inte på? Jag vet att jag är mycket av en besvikelse, men jag behöver dig.. jag behöver dig fan allra mest nu.. det är ingen som förstår, och I can't blame them.. jag förklarar inte precis. Men vad finns det att förklara? Jag känner bara en enorm jävla tomhet. Jag känner ångest, jag känner mig misslyckad, jag känner mig deprimerad.. Men jag vet inte anledningarna. Det finns inte ord som förklarar vilken jävla idiot jag känner mig som när en och samma fråga, vid flera olika tillfällen, alltid dyker upp: "Vad får dig att känna så?".. Jag har även alltid bara ett svar: "Jag vet inte!".. varför vet jag inte? Ser du inte hur jävla vilsen jag är? fyfan vad jag behöver dig.. fyfan vad allt är orättvist..