Varför kommer alltid dom värsta tankarna precis när man ska sova? Och när man är ensam? Helt sjukt. Och mitt i alltihopa kan jag inte låta bli att skylla på en enda person, för mitt beteénde alltså. För du har gjort mig rädd, livrädd. Du har fått mig att inte alls kunna lita på personer på ett sätt som jag gjort förut. Du har gjort det svårt att acceptera nya människors närvaro, och att överhuvudtaget släppa in nya människor i mitt liv. För mig känns det som att jorden ska gå under varenda gång jag ska hälsa på en männska jag inte känner. Det är som att jag helst av allt vill sjunka genom jorden och aldrig mer komma tillbaka, och det är väl en sak som går att träna bort. Men hur ska jag kunna göra det när jag inte ens vågar testa? När det känns så jävla ångestfyllt att ens säga hej till en människa jag inte känner? Usch. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Börjar bli för jävla mycket att bära på alltså!

Ska inte bara klaga. Har jävligt mycket positivt i mitt liv också. Känns bara omöjligt att leva på samma bana förut, när jag vände håll, in på en ny bana och startade på något helt nytt! Och jag tror att det kan vara svårt för vissa att förstå. Eller jag vet att det är det. Vissa tycker jag har blivit tråkig, andra tycker jag dissar, medans dom i den "tredje" kategorin förstår. Och jag vet inte heller vart jag ska ta vägen varenda gång jag hör att jag har dissat. Jag menar, what? Ingen frågar mig om jag vill göra något längre, och det kan jag förstå mycket väl eftersom att ni får samma svar hela tiden. Och jag skulle kunna följa mer er vart som helst, när som helst och hur som helst, så länge jag inte dagen efter får höra att jag är tråkig för att jag var nykter. Det gör det inte speciellt kul att fara ut och hitta på saker. Det är precis därför jag prioriterar att stanna hemma! För det känns mycket bättre. Då finns det ingen som kan klaga. Och som jag sa i något inlägg här förut, vad är det som gör mig så dålig bara för att jag försöker ändra på mig? För jag menar.. När jag INTE gick skola, så var inte det bra? Då tjatades det från alla möjliga håll om att jag var tvungen göra något med mitt liv. Och när jag drack så fick jag höra från alla möjliga håll att jag förstör mitt liv och umgås med fel umgänge och att jag håller på köra mitt liv i botten. Och när jag gör en total-vändning, får en chans att börja om helt, på en ny skola, som jag dessutom trivs på och där det går bra, och jag slutar dricka och sköter allting ganska gallant, så är det också fel? Jag menar.. Gör jag någonsin något som är rätt. Och om att dricka och inte gå skola är fel, och om att INTE dricka och faktiskt gå skola, är fel - Vad är då rätt? Det är ett jävligt konstigt samhälle vi lever i. Och jag kommer nog aldrig lära mig vad dethär går ut på..

okej, jag ska runda av. Ska bara skriva dethär också:

Samme, om du läser dethär, så ska du veta att oavsett vad som händer så kommer jag förmodligen alltid att älska dig. Jag har alltid tyckt, sen första stund, att det är något speciellt med dig, och det kommer jag alltid tycka. Vi är två helt olika personer, med olika personligheter, olika intressen, musiksmak, filmsmak osv. För mig spelar det verkligen ingen roll, för sättet du får mig att må på, det är helt jävla underbart. Det går inte ens att beskriva. Jag känner mig så otroligt trygg med dig. Du gör mig till den starkaste personen på våran planet. Och jag vet inte vad jag har gjort som förtjänar dig. Men jag har dig, och jag vill aldrig någonsin förlora dig. Du är världens bästa pojkvän i mina ögon, och jag kommer offra vad som krävs för att ha dig kvar. Tack för att du finns, och tack för att du är min. Du är det absolut finaste som någonsin skapats! ♥