Otillräcklig och ensam, det är nog dom enda känslorna jag har just nu. Känslor som gör det omöjligt att njuta i närheten av personen jag tycker om. "Baktankar" är det enda som ekar, och det som gör att mitt leénde som förut satt fastklistrat, plötsligt försvunnit utan något bevis överhuvudtaget på att det suttit där förut. Motivationen, det som förut fyllde min kropp från topp till tå, är även den - bortblåst. Jag känner inte att dethär ger mig något. Att något överhuvudtaget ger mig något. Jag känner att jag lika gärna kan ligga där i min säng som ser så otroligt inbjudande ut för tillfället, och dra täcket över huvudet och inte röra mig ens en millimeter, utan att det gör något. För det skulle ge ungefär lika mycket som allt annat. Det känns inte värt att bränna energi som jag egentligen inte ens har, för något som ändå kommer stupa. Okej, jag har aldrig stannat såhär länge på ett och samma ställe förut, och vissa dagar är jag taggad till max och känner att det kommer gå skitbra. Dom säger att det goda överträffar det dåliga, men för mig är det tvärtom. Det är för mycket dåligt för att kunna njuta av det bra. Kroppen spänner sig och väntar vid nästa tillfälle jag ska ramla i backen, och har jag för mycket som pågår just för den sekunden så slår jag mig tusen gånger hårdare. Det är anledningen till varför jag drar mig undan, och när jag är på topp drar jag ner det till en nivå som är bra mycket lägre, enbart för att det inte ska göra lika ont. Det beror på mig, inte på någon annan. Och det är nog saker jag måste ta itu med på mitt eget sätt. Det enda jag inte vet just nu är hur jag ska kunna hantera både det och dig på samma gång..