Ofattbart. Jag tror det är det enda jag får fram just nu! Jag vill inte tro att det är sant. Det får helt enkelt inte vara sant. Trots att en röst i bakhuvudet skriker att jag borde inse hur det är, så vägrar jag. Jag sitter fortfarande och väntar på dagens första sms ifrån dig, men jag kan vänta hur länge jag vill, för det kommer inte att komma! Jag kan sitta och vänta på ett telefonsamtal som aldrig heller kommer att komma. Det där du frågar om jag vill komma på fest, och jag tvekar, men med din övertalningsförmåga fick du mig alltid att komma ändå! Och jag kan vänta hur mycket jag vill på att du ska komma och göra allting lite bättre med ditt Fuck it. Jag ringde till dig idag, för jag vägrade tro på vad dom sa. Jag ringde, men det tog nästan en minut innan du svarade. Hela jag lös upp som en sol när jag hörde Fridas röst som pratade med dig. Åtminstonde trodde jag att det var du, innan hon räckte över telefonen till mig och telefonkonversationen gick över till en stor klump i halsen. Det finns inte ord för hur mycket jag kommer sakna dig. Hur mycket jag redan saknar dig! Min älskade stora Niklas. Jag var alltid så trygg med dig. Alltid! Det fanns ingenting i hela världen som kunde skada mig i dina armar. Och det känns overkligt, just nu. Och jag kommer aldrig vilja fatta. Jag älskar dig Niklas, även om jag inte fick chansen att säga det så många gånger så - Jag älskar dig. Vila i frid, älskade vän. Finns inget mer jag kan säga i nuläget!