Bara för att jag vet att du läser dethär: Jag saknar att ha dig bredvid mig. Jag saknar att kunna ringa dig klockan två-tre på natten, enbart för att snacka en massa om egentligen ingenting! Jag saknar hur du alltid kramade mig varm, och hur du log och sken upp varenda gång du såg mig. Jag saknar att fläta ihop mina fingrar med dina, och jag saknar att tappa bort mig i din famn. Jag saknar att somna tätt intill dig, och jag saknar hur du skyddade mig mot allt ont i hela världen. Två år har gått, nästan sprungit förbi. Det har funnits andra, kommit nya, kommit gamla. Men oavsett vad och oavsett det så finns det inte en enda person som någonsin haft en chans! Vi har minnen, även om dom börjar bli suddiga, så är det minnen. Varenda dag med dig är ett minne, och det suger rätt så jävla hårt att jag håller på förlora dig. Jag vet att jag borde kämpa för dig, för du skulle göra det värt de.. men jag vet också att jag inte orkar mycket längre till utan att bryta ihop. Du har förmågan att få mig från toppen till botten inom loppet av två sekunder, och när jag väl är på botten är det nästan omöjligt att ta mig upp! Du har en kontroll över mig som ingen annan någonsin haft, och jag skulle göra vadsomhelst för dig! Det är nog det som är problemet, att du vet det. Du vet att jag skulle gå igenom eld och vatten för att du skulle vara nöjd och glad. Men sen.. vi kan inte leva efter hur du vill ha det. Du kan inte använda mig när det känns bra för dig. Du kan inte komma och gå som du vill.. eller problemet är att du kan det, men jag känner bara att jag inte orkar vara den enda som kämpar för att hålla ihop oss längre.. Vill inte göra dig sur, men jag hoppas du förstår det. 2 år, älskling.. 2 jävla år, fram&tillbaka.. jag älskar dig lika mycket nu som då, om inte mer. ♥