Jag vet inte vart jag ska börja. Det är rätt ointressant faktiskt! Men vill du höra, så okej. Jag heter Alexandra Wikman och bor i Piteå. Tror dom flesta redan vet det, men whatever. Öjebyn om jag ska vara mer exakt! Har bott här i hela mitt liv, och det är nog inte det bästa valet mina föräldrar gjort! Jag anser mig själv som en rätt social person, iallafall mot mina vänner, och dom som är snälla mot mig är jag snäll tillbaka mot! Jag har sen jag var 9 år gammal (uttrycker det som mitt ex uttryckte det) byggt murar runt mig själv, så utåt finns nog mest bara ett skal. Det alla andra ser är ett skal. Inuti är jag nog en rätt trevlig person som inte vill något mer än att bygga upp mitt liv på bästa sätt och få min framtid så stadig som möjligt. Jag har svårt för att öppna mig för nya personer, svårt att lita på folk, och när dom väl svikit mig en gång så är det nog rätt kört. Jag älskar att hjälpa människor också. Kan ta ett exempel: En person som går igenom samma sak som jag en gång gått igenom, att kunna hjälpa den personen, erbjuda den erfarenhet jag har av den saken, är nog det bästa som finns! Jag tror alltid det bästa om nya personer, vilket leder till komplicationer, och i slutändan blir jag sårad. Jag lever i depressioner och har svår panikångest, men är nog faktiskt rätt stark ändå. Det är nog en sak jag måste vara iofs, men även motivation krävs. Vill jag ta mig ur något, så gör jag det, hur mycket det än krävs. Jag har växt upp med ett umgänge som mina föräldrar anser inte är bra för mig, även många andra säger det, men jag har valt att inte lyssna och kör på som jag själv vill. That's it! Och vad som hänt i mitt liv är åthelvete för mycket för att skriva här. Min vardag skiljer sig nog inte från många andras, även om jag som person skiljer mig från många andra. Jag går i skolan, jag går på möten jag behöver gå på, jag umgås med mina vänner! Den värsta dagen på veckan är söndag, för då kommer en ångest fram inom mig som skulle kunna räcka och bli över för en hel livstid. Okej, det är min åsikt, men åtminstonde känns det så! Det bästa jag vet är att ta på mig så mycket som möjligt för att slippa tänka, för är jag ensam med mina tankar så vet jag aldrig vad som kan hända. Jag är alldeles för fucked up för att kunna fungera i ett förhållande, och har ett ostadigt fram och tillbaka "förhållande" sen två år tillbaka (om man kan se det så?) som aldrig riktigt funkat, men som jag ändå dragit tillbaka till. Stor del till det är väll att jag är rädd för personen i fråga, och sen är det väll mycket för att han har mitt hjärta! Jag har berättat hela mitt liv för två personer i hela mitt liv, en av dom finns fortfarande kvar, en av dom är borta. Hm.. Jag har precis börjat gå på barnpsyk i piteå, för dom anser väll att jag är skadad i huvudet och behöver bekräftelse för det! nej, men.. dom ska göra utredningar och en massa skit, jag bryr mig inte så hårt. Inte så insatt! Sen vet jag inte vad mer det finns att berätta, så jag sätter punkt här och hoppas du är nöjd. CIAO!