Jag gick förbi dig på stan, såg ut som du var glad. Jag försökte spela cool som att allting var normalt, men i själva verket är jag kvar i mitt skal, och jag vill tränga ut dig, men du kommer tillbaks såklart. i mitt sagoland tar du mig i hand igen, inga fler bråk och gråt, där är vi sams igen. när jag vaknar upp så saknar jag ditt ansikte, tänker på den dan du stack, för mig; det bara fanns inte! varför kan jag inte bara ta och glömma dig? varför kommer du tillbaks i mina drömmar säg? inatt så tänkte jag på när vi gjorde våran söndagsgrej, hur blir jag hel igen efter du tog sönder mig? vi var en enhet, vi var singular. Förenades på en vinterdag, det jag minns finns kvar inom mig och det brinner svagt, kommer nog alltid va så, för allt jag har påminner mig om dig och det känns. Vill inte sälja sängen men älskling, jag skäms när nån annan ligger i den, det blir så fel, men jag måste gå vidare för egen del. Det var mitt egna fel, borde gett mer, men det är lätt att va efterklok, lätt att se i backspegeln och skilja rätt från fel, måste ba släppa det innan dig växer mer! men i drömmen är det vi mot dom, vi var lyckliga som vin och sång, ser oss mysa till en solnedgång.. men när jag vaknar är det tomt inombords, vill ba somna om!

en gång i tiden var du min, men nu är du bara en dröm.. jag ser oss ibland i mitt sagoland där vi ses och umgås en stund. Men jag vaknar upp i min ensamhet i vårt såkallade rum. Vill bara somna om igen och vakna upp i min dröm!