Som så många gånger förut kommer ett känsloinlägg. Allting bara snurrar runt i skallen just nu, gör trippelvolter gång på gång och det finns så mycket ord som bara ekar långt där inne. Ord som bildar meningar som gör det helt omöjligt att skriva ner, för rätt som det är så skriver man något som låter helt fel, och då måste man sudda och skriva om. Jag ska göra mitt bästa och hoppas på att det är kapabelt för er att läsas! What comes around goes around, right?

Smärta. Dom flesta har upplevt smärta, mer eller mindre och på tusen olika sätt. Som när man var liten och trillade med cykeln och lipade över ett skrapsår - Det var det värsta som kunde hända. Men livet går vidare, man växer och blir äldre, och lär sig att smärta är något helt annat än ett litet skrapsår på benet. En smärta som gör det helt omöjligt att kontrollera sig på omvärlden och på vad som händer och sker. När benen ger vika och man måste ta stöd mot något för att kunna hålla sig uppe. När ångesten river inuti och man bara vill gråta bort klumpen i magen och halsen - men det är totalt omöjligt. När man står i ett rum fullt av människor och alldeles plötsligt känner sig kallsvettig och svimfärdig. När håret reser sig längst ryggraden och man ser ingen annan utväg än att gömma sig. Gömma sig från allting ont i världen.

..och den smärtan när man förlorat någon. någon man aldrig trodde att man någonsin skulle förlora! När hjärtat får stå sitt kast och nätterna blir fyllda av tårar, panik, ångest och hjärtskärande sånger. När man ser den man älskar tillsammans med någon annan. När man vet att man aldrig någonsin igen får ligga där bredvid den personen man älskar mer än något annat, bara ligga och stirra ut personen i flera minuter bara för att man vet att man skulle kunna leva på att bara titta på den. Tanken på att aldrig mer få hålla den i handen, känna personens läppar emot sina, och smärtan inombords varenda gång man ser personens ansikte och VET att det är förbjudet att gå fram för att hålla om den och aldrig, aldrig, aldrig någonsin igen släppa taget. Tänk att se honom gå där tillsammans med någon annan. En person som är raka motsatsen till dig. Tänk att stå där och undra vad hon har som inte du har? Och tänk känslan i magen varenda gång du får ett sms och när du tittar vem det är, så är det inte han. Det får en att vilja kasta mobilen i backen eller bara rakt åt helvete. Och tänk känslan i magen när det ringer och på displayen står det att det är han, och när du tar dig modet att svara, så är det inte han, utan någon av hans kompisar. Tänk alla kvällar och nätter av ensamhet och smärta och ångest och tårar som du får kämpa dig igenom för att vakna upp till en dag där du hela tiden behöver se honom med hans nya. Tänk att förlora honom föralltid.. Tänk att inte få ligga, sitta, stå och tänka på hur underbart det är att just DU har honom. Tänk om du kommer in på en fest där han och hans nya är, men du ser bara honom så där själv och du lyser upp med hoppet om att dethär kanske är din chans att få prata med honom, få honom att inse att han verkligen betyder något för dig, och få honom tillbaka, och du lyser upp och dina läppar spricker ut i ett leénde som alltid när du ser honom, men glädjen rinner ur dig som sand rinner ur handen när du inser att han inte är din längre. Det är smärta. Jag har upplevt smärta, men aldrig någonsin i mitt liv värre än denhär. Och om personen i fråga bara visste hur många gånger jag legat vaken och tänkt på vad jag kunde gjort annorlunda. Ångrat vad jag gjorde under tiden. Ångrat att jag ens tänkte tanken. Ångrat att jag inte tog chansen när jag hade den. Om personen i fråga bara visste vilka skuldkänslor som varenda dag sköljer av min kropp och mitt huvud och min hjärta som ständigt gör mig påmind om hur jag behandlat honom och hur mycket jag gjorde fel. Om han bara visste att jag har kvar alla bilder, och att jag bara lyssnar på låtar som påminner mig om honom. Om han bara visste att jag fortfarande, två och en halv månad senare, sitter och väntar på honom. Okej, ett antal gånger har jag bett honom dra åt helvete, en av dom gångerna är nu och denhär gången är det annorlunda. Det är det verkligen. Jag känner det i hela kroppen. Men jag orkar inte längre.. Orkar inte att han ska komma tillbaka när han vill, när han känner för det, när han inte har någon annan. Orkar inte med att vara en av alla andra för honom. Yeah, dom säger att jag var speciell, för han hade inte varit kvar annars. Och han har sagt det själv. Vår senaste riktiga konversation lät på ett ungefär såhär: (för er som orkat läsa såhär långt)

Jag; älskling, jag måste gå vidare nu.
Han; Haha. Det har jag gjort för längesen..
Jag; jag vet..
Han; men på något jävla sätt dras jag tillbaka till dig.

..och om jag ska vara ärlig så vet jag inte alls hur jag ska tolka det. För det gör så förbannat ont! Saker han gör som inte betyder ett smack för honom, men som betyder hela världen för mig! Dom saker han ständigt säger som gör att jag brister i gråt. Dom gånger han torkar mina tårar, då han kysser bort dom, kysser bort allting som gör ont. Dom gånger han håller mig i handen, håller hårt och säger att allting kommer bli bra. Att det kommer lösa sig. Att han inte går någonstans - och dagen efter är han borta. Alla löften. Alla brutna jävla löften. Jag vet inte om jag orkar det längre. Det är fint för stunden men sen är jag ingenting.. Ska inte behöva ha det så. Borde inte ha det så. Men jag älskar dig så länge jag bara kan.. Jag kommer älska dig föralltid. Det vet jag redan. Det är någonting med dig och det kan inte jag ändra på, ingen annan heller. vet att du inte vill veta, men jag gör det. Jag älskar dig. Jag älskar dig verkligen.. av hela mitt halva hjärta.

om jag fick leva mitt liv på nytt igen, skulle inget få skilja oss åt.
Jag har förlorat en del av sanningen. Hur kunde jag göra så?