ångest, ångest, ångest..

Har laddat upp med massa alvedon. Huvudet dunkar och ångesten äter än en gång upp mig inifrån. Vet att jag måste sluta dricka nu, och helst för att dricka bort problemen. Det gör dom bara fler och värre!

Bussresan hem var lång och dryg. Det gjorde ont i hela kroppen så när jag klev ur bussen har jag aldrig i hela mitt liv känt mig mer lättad. Det var så kvavt och varmt inne i bussen, så mycket folk som kunde se mig. Ville inte att någon skulle det, men det gav mig iallafall tid att tänka.

Det finns så mycket jag inte berättat för någon. Jag skyller inte det på någon annan, utan bara på mig själv. Det är saker jag valt att inte berätta för någon, och absolut inte här i bloggen. Och igår var första gången jag berättade det för någon i hela mitt liv. Sanningen om varför jag är som jag är. Men inte ens då var det bra. Så egentligen kan jag inte se skillnaden på rätt eller fel. Berättar jag sanningen är inte den bra, och ljuger jag för att förtränga sanningen och det kommer fram att jag ljugit är inte det heller bra, men bättre. Jag orkar inte längre. Det har börjat gå för långt.

förlåt för att jag inte är den du vill att jag ska vara.
och jag vet att jag gjorde fel, tro mig. jag vet det! men jag kan inte ändra på något och kommer aldrig kunna ändra på varken det eller mig själv. För många som gjort precis som du och huggit mig i ryggen. Inte konstigt att jag inte kan lita på någon. Hoppas ni lever länge på inspelningen.

hej.