Kommer aldrig glömma dagen. Den dagen! Efter att ha intalat alla, även mig själv i över ett år, att du absolut inte var den jag ville ha, blev det plötsligt glasklart att jag hade fel. Jag trodde inte det. Oro hade jag innan känt, större än någonting annat, men knappast större än dethär. Jag tog tag i min mobil, lät fingrarna sväva över knappsatsen, medans jag intalade mig själv att det kanske inte var försent än. Paniken tog övertag medans jag sakta men säkert insåg att jag hade fel.. Smset levererades och jag kunde andas ut! Vad som än återstod, skulle du iallafall få veta. Och äntligen hade jag själv fått veta! Svaret blev inte särskilt förvånande. "Du driver ju."! Jag visste att jag skulle få kämpa, men vad som än stod i vägen skulle jag kämpa, och det gjorde jag. Tills du mer eller mindre fick ur dig att det aldrig skulle bli något mer mellan oss än vänskap. Kan inte klandra dig, det var ändå jag som började att säga det.. jag som sa det i över ett år medans du satt och väntade, hoppades, trodde. Jag svek dig, det vet jag. Men på något sätt svek du mig också. Jag förstod aldrig varför du gick från tjej till tjej, från min syster till mina två bästa vänner. Och det sved redan då, redan då jag inte visste själv! Iallafall, jag slutade kämpa. Backade undan litegrann. Gömde mig i mig själv, stängde in mina känslor och försökte att inte tänka efter. Vi sa upp vänskapen och allt fortsatte som det alltid gjorde, enda skillnaden var att det denna gång var jag som hade hopp. Och sen den dagen då jag satte mig i bussen som skulle ta mig till där du bor. utan den minsta aning över vad som skulle hända. Mötte upp folk, drog hem till min bror, satt och pratade om allting mellan himmel och jord tills ni kläckte ur er att ni skulle komma till piteå samma kväll, och vi skulle ta oss något att dricka. Det kändes skönt, för det var ett tag sen vi var vänner. Ett tag sen vi umgicks. Men om vi ser det ur den andra synvinkeln; När har vi bara varit vänner? Aldrig. Iallafall inte på fyllan. Jag orkade inte lägga så mycket tankar på det och allt gick som det gick. Helt plötsligt fick jag ett sms av min bästavän, att du inte skulle vara med mig utan med henne. Vad jag inte visste då, som jag vet nu, var att du svarade "vänta 10 minuter, måste vänta tills aLx somnar". Egentligen orkar jag inte bry mig, åtminstonde vet jag inte varför jag orkar. Men det var det första jag sa till dig, att jag inte ville att du skulle hålla på med någon av mina vänner. Och inte ens 10 minuter kunde du hålla dig borta.. Så fort jag hade somnat var det henne, såklart. Jag tänker inte låtsas att jag inte tar skada av det längre, för det är svårt. Men dethär var sista chansen. Nu, som en gång förut, har jag gett upp!

" These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried I'd wipe away all of your tears
When you'd scream I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me "