<3
Dethär inlägget handlar om saknad av en vän, inte pojkvän. Promise!
Det är längesen nu, och.. jag bara saknar min vän..
Sitter och lyssnar en gammal låt. OneRepublic - Apologize! Otroligt att en låt kan få det att smärta så hårt inombords av att bara lyssna orden. Minns allra första gången jag hörde denhära. Vi satt hemma hos Linus Lahti i hans soffa i hans rum.. Det var jag, Josefine, Linus och MarkusB. Markus satt vid datorn medans vi tre andra satt och prata på om lite allt möjligt och Markus var jättestolt över att han hade en låt som ingen annan hade hört ännu, för att den inte hade släppts. Vi bad han sätta på den och han gjorde det, och det var denhära. Jag och Josefine fastnade direkt och eftersom vi var hos Linus dagligen så nötte vi ut den. Efter bara några dagar kunde vi den utan till, och efter en vecka kom den ut på radio. Det blev min och Josses låt. Den som alltid skulle påminna oss om tiden med Markus och Linus. Och jag måste medge att det är en tid jag ofta saknar! Men det finns inte så mycket man kan göra åt saken. Jag vet att jag visserligen sabbade rätt mycket utav oss. Kanske inte är så bra att bli tillsammans med sin bästa vän, men vad kan man somsagt göra åt saken? Finns ingenting.
Jag har försökt så många gånger att be om ursäkt till dig men du vägrar lyssna. Och jag tänker inte vara den enda som försöker, så med tiden gav jag också upp. Du vet själv att jag ibland kan skriva, men med spydiga svar tillbaka finns det inget intresse till att ens försöka igen. Jag minns så väl 2005 när jag var tillsammans med Emil och vi satt och bläddrade igenom pixbox. Det var jag, emil, josse, linus och andrea hemma i emils lägenhet när han bodde i gamla lägenheten. Dom visade ett kort på dig och jag var bara tvungen att få ur mig någonting i stil med " Fyfan vad snygg! " eller liknande. Dom påpekade och gjorde klart för mig att jag aldrig någonsin skulle ha en chans för dig, och jag trodde dom till 100%. Dom ringde dig och ni pratade ett tag tills dom sa att: " Det är någon som vill prata med dig! " Och ropade mig till vardagsrummet för att prata. Jag vägrade. Jag var blyg! Jag sa typ Hej och sen gav jag över telefonen till Emil eller Linus som frågade när du skulle komma och du svarade "Nästa helg!" Dom sa i kör på varandra att jag verkligen var tvungen att vara där då du skulle komma för dom ville inte för en sekund att jag skulle missa att lära känna dig. Jag var glad över att dom hade bett mig, så jag lovade. Och lika lätt som jag sa Ja var jag där helgen efter! Du var hos Linus så vi gick dit.. och vad mer kan jag säga? Jag föll direkt. Det tog slut mellan mig och Emil och vi blev tillsammans! Vi skrattade tillsammans åt dom som hade tvekat, och vi höll ihop. Visserligen funkade det inte efter ett tag eftersom att du bodde i Kalix och jag i Piteå, men det fungerade så länge vi orkade och litade på varandra. 5 månader första gången! Vi träffades inte på ett halvår sen, vi pratade inte ens, men jag saknade dig så det gjorde ont i hela kroppen. Försökte hela tiden ersätta dig med nya och fick verkligen kämpa för att inte skriva till dig eller ringa till dig. Minst tjugo gånger klickade jag upp dig på telefonen och ringde, men la på före det gått någon signal.. Och sen var det dags för luleå igen, en helg i slutet av 2007. Jag och Josefine bestämde oss för att dra hem till Linus och kolla läget för att det var ett bra tag sen vi var där, och när vi kom in genom dörren till Linus rum, tappade jag andan. Hela världen gungade under mina fötter och jag var tvungen att sätta mig ner för att inte tappa fotfästet. Jag återfick fattningen och log med ett leénde! Såg ut som du var lika förvirrad som jag, men log tillbaka och sa hej, och sen stirrade du in i dataskärmen! Linus kramade mig och Josefine och jag kramade Josefine och viskade att vi var tvungen dra därifrån. Hon förstod vad jag menade och sa att vi bara skulle komma förbi och säga hej, och att vi skulle ringa er senare. Vi gick snabbt därifrån hem till Josefine och efter ett tag ringde ni och sa att ni var utanför. Vi kom ut, och du ville prata.. Vi pratade fastän det inte fanns så mycket att säga och efter den kvällen var vi verkligen oskiljaktiga. Gick inte en vaken sekund utan dig tror jag! Vi bråkade rätt mycket fast vi löste det lika fort och vi pratade aldrig om när du skulle åka hem.. Och sen kom den dagen då vi bestämde oss för att gå hem till Määttä för att han och några satt och festade i hans källare. Vi gick dit och möttes av den icket så roliga överraskningen blom som hade snefylla och du fick ta hand om honom.. Haha! efter den dagen blev allting rätt fuckat mellan oss igen, och sen den dagen i slutet av januari har vi inte sagt mer än " dra åt helvete " åt varandra. Inte så konstigt egenltigen när du inte ens får ha kontakt med mig för din brud. Okej, I don't blame her! Vi har aldrig varit bara vänner, men jag saknar dig ibland. Jag saknar dig som min vän! Bara så att du vet det.. du kommer alltid vara älskad..
Det är längesen nu, och.. jag bara saknar min vän..
Sitter och lyssnar en gammal låt. OneRepublic - Apologize! Otroligt att en låt kan få det att smärta så hårt inombords av att bara lyssna orden. Minns allra första gången jag hörde denhära. Vi satt hemma hos Linus Lahti i hans soffa i hans rum.. Det var jag, Josefine, Linus och MarkusB. Markus satt vid datorn medans vi tre andra satt och prata på om lite allt möjligt och Markus var jättestolt över att han hade en låt som ingen annan hade hört ännu, för att den inte hade släppts. Vi bad han sätta på den och han gjorde det, och det var denhära. Jag och Josefine fastnade direkt och eftersom vi var hos Linus dagligen så nötte vi ut den. Efter bara några dagar kunde vi den utan till, och efter en vecka kom den ut på radio. Det blev min och Josses låt. Den som alltid skulle påminna oss om tiden med Markus och Linus. Och jag måste medge att det är en tid jag ofta saknar! Men det finns inte så mycket man kan göra åt saken. Jag vet att jag visserligen sabbade rätt mycket utav oss. Kanske inte är så bra att bli tillsammans med sin bästa vän, men vad kan man somsagt göra åt saken? Finns ingenting.
Jag har försökt så många gånger att be om ursäkt till dig men du vägrar lyssna. Och jag tänker inte vara den enda som försöker, så med tiden gav jag också upp. Du vet själv att jag ibland kan skriva, men med spydiga svar tillbaka finns det inget intresse till att ens försöka igen. Jag minns så väl 2005 när jag var tillsammans med Emil och vi satt och bläddrade igenom pixbox. Det var jag, emil, josse, linus och andrea hemma i emils lägenhet när han bodde i gamla lägenheten. Dom visade ett kort på dig och jag var bara tvungen att få ur mig någonting i stil med " Fyfan vad snygg! " eller liknande. Dom påpekade och gjorde klart för mig att jag aldrig någonsin skulle ha en chans för dig, och jag trodde dom till 100%. Dom ringde dig och ni pratade ett tag tills dom sa att: " Det är någon som vill prata med dig! " Och ropade mig till vardagsrummet för att prata. Jag vägrade. Jag var blyg! Jag sa typ Hej och sen gav jag över telefonen till Emil eller Linus som frågade när du skulle komma och du svarade "Nästa helg!" Dom sa i kör på varandra att jag verkligen var tvungen att vara där då du skulle komma för dom ville inte för en sekund att jag skulle missa att lära känna dig. Jag var glad över att dom hade bett mig, så jag lovade. Och lika lätt som jag sa Ja var jag där helgen efter! Du var hos Linus så vi gick dit.. och vad mer kan jag säga? Jag föll direkt. Det tog slut mellan mig och Emil och vi blev tillsammans! Vi skrattade tillsammans åt dom som hade tvekat, och vi höll ihop. Visserligen funkade det inte efter ett tag eftersom att du bodde i Kalix och jag i Piteå, men det fungerade så länge vi orkade och litade på varandra. 5 månader första gången! Vi träffades inte på ett halvår sen, vi pratade inte ens, men jag saknade dig så det gjorde ont i hela kroppen. Försökte hela tiden ersätta dig med nya och fick verkligen kämpa för att inte skriva till dig eller ringa till dig. Minst tjugo gånger klickade jag upp dig på telefonen och ringde, men la på före det gått någon signal.. Och sen var det dags för luleå igen, en helg i slutet av 2007. Jag och Josefine bestämde oss för att dra hem till Linus och kolla läget för att det var ett bra tag sen vi var där, och när vi kom in genom dörren till Linus rum, tappade jag andan. Hela världen gungade under mina fötter och jag var tvungen att sätta mig ner för att inte tappa fotfästet. Jag återfick fattningen och log med ett leénde! Såg ut som du var lika förvirrad som jag, men log tillbaka och sa hej, och sen stirrade du in i dataskärmen! Linus kramade mig och Josefine och jag kramade Josefine och viskade att vi var tvungen dra därifrån. Hon förstod vad jag menade och sa att vi bara skulle komma förbi och säga hej, och att vi skulle ringa er senare. Vi gick snabbt därifrån hem till Josefine och efter ett tag ringde ni och sa att ni var utanför. Vi kom ut, och du ville prata.. Vi pratade fastän det inte fanns så mycket att säga och efter den kvällen var vi verkligen oskiljaktiga. Gick inte en vaken sekund utan dig tror jag! Vi bråkade rätt mycket fast vi löste det lika fort och vi pratade aldrig om när du skulle åka hem.. Och sen kom den dagen då vi bestämde oss för att gå hem till Määttä för att han och några satt och festade i hans källare. Vi gick dit och möttes av den icket så roliga överraskningen blom som hade snefylla och du fick ta hand om honom.. Haha! efter den dagen blev allting rätt fuckat mellan oss igen, och sen den dagen i slutet av januari har vi inte sagt mer än " dra åt helvete " åt varandra. Inte så konstigt egenltigen när du inte ens får ha kontakt med mig för din brud. Okej, I don't blame her! Vi har aldrig varit bara vänner, men jag saknar dig ibland. Jag saknar dig som min vän! Bara så att du vet det.. du kommer alltid vara älskad..
Kommentarer
Trackback
