Jag kan inte sova. Tro mig, jag vill ingenting hellre, men jag kan inte! Jag lägger mig i sängen, släcker lampan, och tänker på hur skönt det ska bli att somna om och slippa tänka. Bara drömma! I drömmarna skadar aldrig någonting mig. Men när jag är vaken skadar allting. Och jag vet att jag inte borde skriva, men jag måste. Det börjar bli för tungt att bära själv, och jag vet att alla mina kompisar läser min blogg så det kommer bli en jävla massa snack, men jag klarar inte av att bry mig. Jag har nått den punkten i mitt liv där jag inte orkar längre. Och jag har hållt det inne så länge nu.. Eller länge? 6 veckor, men det är 8 månader för mycket. 8 månader där skiten bara byggt upp sig och blivit större och större - och nu har det blivit ett problem och en börda. Helt enkelt för stor för att bära! Ibland blir man bara för svag. Och jag är svag nu! Och jag väljer att visa det. Nej, visa det är fel ord, för det kommer jag nog aldrig göra, men jag skriver det. Jag vet inte vart jag ska börja, för när det väl kommer till..  då, så finns det ingenting att skriva. Eller så finns det för mycket att skriva att jag inte vet vad jag ska skriva!

Jag kommer aldrig glömma vad jag gick igenom under 05, 06 och 07. Då mina armar och ben var sönderskurna.. Jag hade ingenstans att dra med mitt älskade rakblad, mina sönderkastade glas, mina sönderbrutna cd-skivor, mina knivar, mina saxar. Det fanns inget ställe kvar! Jag valde nacken. Där såg ingen. Ingen såg där under mitt trassliga kolsvarta hår. Och mina armar och ben såg ingen heller. Jag hade alltig långärmade tjockiströjor och pösiga byxor. Men mina ärr finns kvar.. eller dom är överskurna. Upprivda! That's not the point. Menar bara, alla minnen finns där. Under mina tröjor, under det skal som jag desperat måste ha för att dölja. Dölja att jag är svag både utanpå och inuti.. Men jag ser dom. Alla öppna sår. Alla blödande, infekterade, äckliga skärsår. Dom jag har för att slippa smärtan inuti för några sekunder. Dom jag skär i, och aldrig låter läka. Dom som bara.. är! Och det är svårt att skriva det. Trodde inte att jag skulle klara av det. Och jag vet, jag kan inte berätta det.. inte för pappa, inte för mamma, inte för mina vänner, inte för mina syskon, inte för någon. Bara för er. Jag vet att alla läser. Min mamma läser, mina vänner läser, mina syskon läser, men det gör ingenting. Vill ni mitt bästa så låter ni mig vara, låter ni mig klara dethär själv. Fast egentligen, vem försöker jag lura? Jag kommer inte ta mig ur dethär igen. Bara det att jag inte kan se er i ögonen och berätta om mitt beroende, mina problem. Inte drogberoende, eller alkoholberoende. Ta det inte på fel sätt! Jag menar mitt "skärberoende" om man ens säger så? förlåt.

Det är en ständig kamp. En kamp om överlevnad. Ett ömmande hjärta, ömmande sår, svidande ögon, gråtandes ögon, en orolig mage, värkande huvud. Vet inte hur jag ska formulera allting i ord! För mig är det enklare att lyssna och läsa. Läsa om andra som har samma problem, lyssna på låtar som beskriver det perfekt. Men det är ju ändå ingenting! Ingen som läser mitt. Ingen som förstår mig. Ingen som ens provat förstå mig för jag har inte velat bli förstådd! Miljoner stavfel känner jag på mig, men varför skulle det spela någon roll? Mitt liv är väll tusen gånger viktigare än några stavfel? Jag vet inte. Ibland känns det inte så! Det känns inte som mitt liv är värt mer än ett sandkorn. Allting känns så meningslöst! Jag vet inte hur många tankar jag har haft på att ta livet av mig. För många, alldeles för många för att räkna på fingrarna törs jag slå vad om. Men det hör väll inte hit. Eller gör det? Det enda jag vet är att jag är för feg. Jag vet att jag fortfarande hoppas på att bli bättre, för jag klarade det en gång. Jag vet att jag är svagare nu än då, och jag vet att jag är ensam. Borde det spela någon roll? Självklart! Jag är ensam. Jag har ingen. Jo, jag har en person i hela världen, men hur långt kommer jag på det? Jag är överlycklig att jag har den personen vid min sida, men.. det räcker inte! Han räcker inte. Ta det inte på fel sätt. Han är världens underbaraste människa som bor 40 mil ifrån mig, och jag älskar honom. Min allra bästavän! Men.. det räcker inte. Det gör bara inte det..

Jag gick igenom något för sex månader sen. Något jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Något som sög luften ur mig och lämnade mig totalt livlös! Jag fick återfall på återfall, men slutade rätt fort. För en person tog mig på benen igen efter att en annan fällt mig. Men det tog inte många dagar innan han också högg mig i ryggen.. Well, jag trodde att det var HAN som tog kraften ur mig, men det gick bara tre månader så var det någon ny. En som jag verkligen litade på. Som jag känt i flera år och som aldrig har svikit mig! Jag föll totalt för hans charm, och helt plötsligt var jag fast. 6 veckor sen! 6 veckor idag sen jag förlorade honom och även det sista av min värdighet och nu ligger jag hära. Jag står inte, jag LIGGER på ruta ett. ömmande sår i båda armarna och båda benen! Ömmande sår i nacken som fortsätter blöda. Ingen som ser. Ingen som vill se. Ingen som får se! Jag vet bara att jag behöver honom. Jag behöver dig som inte läser dehär! Jag behöver att du ska veta hur mycket jag behöver dig. Jag behöver att du ska hålla min hand och aldrig släppa taget som du en gång göra. Jag behöver min DW som står vid min sida och skyddar mig mot allt ont här i världen.. För du fick mig sådära.. bra! Du fick mig på bra humör och du stod vid min sida i medvind och motvind. Jag behöver inte känna dina läppar mot mina, men jag behöver hålla din hand och jag behöver känna dina armar runt mig och jag behöver känna din trygga famn och höra dina lugnande ord när det är som värst. Jag behöver din värme! Jag vill inte vara fast i dethär nåmer, jag vill ta mig ur, men jag vet att jag inte kan, för jag vinner inte tillbaka dig på det sättet nåmer. Du är rädd för att bli älskad. Du är rädd för att känna dig behövd. Att en annan människa behöver dig som jag gör. Du är rädd för det, och det vet du för det har du erkännt. Mer än en gång, mer än två gånger, och mer än tre.. Förlåt, men jag är också rädd. Inte på samma sätt, men jag är rädd att jag har förlorat dig.. på riktigt! Jag vill inte.

Jag tänker sätta punkt här. Det finns så mycket mer att berätta, men jag vill inte hänga ut någon, och det är dehär jag valde att berätta. det finns så mycket värre saker, men jag orkar inte. vilket jag heller inte tänker be om ursäkt för! Så, jag går och badar nu, eller duschar. Kan inte bada! Sen lägger jag mig och kollar tv, sen sover jag i någon timma, sen går jag upp som vanligt, låtsas att allt är som vanligt, och har en riktig pissdag! Ta hand om er. Puss!