det är en sak man inte kan få hjälp för. Psyket! Det går inte. Man måste lära sig hantera sina tankar. Kanske inte! Jag vet att dom har försökt, dom har försökt finnas där, hjälpa mig, ställa upp - men ingenting har fungerat. Och ibland kan jag tro att det beror på mig. Att jag borde försöka mer, men sen ställer jag mig själv frågan om det ens är möjligt att försöka mer än jag gör? Jag försöker det bästa jag kan, och ändå blir det aldrig aldrig aldrig bättre. Och även om det blir bättre så är det bra i kanske en månad, och sen ligger jag här igen. På botten!

Tänker inte klaga, för jag vet med säkerhet att det finns dom som har det värre. Men jag vet att dethär dödar mig, långsamt. Och även om det kanske inte blir så, så känns det så ibland, att den skiten jag lever med i kroppen, kommer bli min död. Åh, det låter som ett jävla virus. Jag vet inte! Som att någon bor inuti mig. Ibland tror jag det, att någon annan bor i mig och försöker skapa ett helvete där inne, men det är ju omöjligt.. eller hur? Så jag kan inte förstå vad som händer med mig. Det har gått så många år nu och jag kan fortfarande inte sätta ord på det. Och det känns som att min blogg kommer bli en klagoblogg och det finns ingenting jag kan göra åt saken, för det är bara så att vissa tankar behöver komma ut, även om jag inte kan säga för mycket. Det handlar om respekt för familj och andra inblandade!

Äsch, jag vet att jag har blivit sviken. Åthelvete för många gånger av åthelvete för många personer! Vilka kan man lita på egentligen? Alla sviker nångång, och det blir svårt att lita på personer som en gång svikit eller ljugit, vilket tar ganska hårt..

..och det sista jag vill säga är att jag saknar er. dig, oss.. dom vi brukade vara,
och nu drar jag! hejs!