det är så jävla orättvist. Det var du som gjorde fel, men det är jag som får må såhär. Och enligt mig har det gått för långt, för det gör så förbannat ont. Allt gör ont! Det värker verkligen ända in i hjärtat. Jag vet inte! Jag vet bara att jag har tagit mig jävligt långt, för jag ligger inte vaken på nätterna och gråter av saknad efter dig. Och jag klarar av att titta på våra kort, jag klarar av att titta på allt du skrev till mig, och jag klarar av att titta på dig! Och framför allt; jag klarar av att vara i din närhet utan att bryta ihop. Det värsta är nästan att.. allt har försvunnit! Dina märken, det som du markerade, är borta. Dom röda märkena på halsen, på magen, på ryggen.. allt är borta! Det är bara en sak jag har kvar; minnena. Minnena med dig är det bästa jag har, och det är dom som tar mig framåt. Det är dom som får mig att.. inte ge upp! Jag borde inte skriva dethära. Jag lägger ut alldeles för mycket från mitt inre. Vill inte att någon ska se. Vill inte vara svag! Men jag måste skriva av mig, och för att inte skriva för mycket så lägger jag av nu. Jag ville bara.. att du skulle veta!

lukten av dig är borta från min kudde nu, så nu vet jag att jag måste gå vidare! Har visserligen redan börjat, men måste försöka mera, på riktigt nu.. Även om det gör ont att erkänna det!